En man ligger döende i sin sjukhussäng. Han gråter. Ett ungt vårdbiträde torkar tåren varsamt från hans kind. Efteråt blir hon utskälld av den äldre sköterskan som förmanar - "torka aldrig tårar utan handskar!".
Det är öppningsscenen i Jonas Gardells roman Kärleken, första delen i det som ska bli trilogin Torka aldrig tårar utan handskar. Det är tidigt 1980-tal och hiv och aids har kommit till Sverige. Rädslan regerar, håller människor i ett krampaktigt grepp, lämnar inget utrymme för
medmänsklighet och värme.
Det är en brutal scen vars enda försonande drag är att den är en utmärkt inledning på vad som ser ut att bli en absolut höjdpunkt i Jonas Gardells författarskap.
Gardell, som alltid haft det självbiografiska som språngbräda in till sina romaner, skriver den här boken med en närhet till ämnet som gör det svårt att förstå att det som äger rum ligger 30 år tillbaka i tiden. Samtidigt som det är omöjligt att ta in att det var så här saker såg ut - för bara 30 år sedan.
Men berättelsen om hiv och aids hade förmodligen inte kunnat skrivas förrän nu. Underförstått i Gardells bok finns både en tacksamhet mot vad som faktiskt hänt för hbt-personer i Sverige de senaste decennierna - rörelsens historia, med framgångar och bakslag, är snyggt invävd i berättelsen - , och en underliggande påminnelse (eller varning!) om hur nyss saker var helt annorlunda. Vi får inte glömma bort det, vi får inte falla i den bedrägliga fälla som låter oss intala oss att vi är upplysta och kunniga nu, att nu vi vet bättre.
Vet vi bättre nu? Förmodligen kommer återstoden av Gardells trilogi ge några svar på den frågan. Ett annat tänkbart svar är att det ändå är möjligt för Andreas Lundstedt att den här hösten ge ut en självbiografi som heter Mitt positiva liv. Men även om kunskapen om hiv ökar (människor vet numera att det inte bara är en bögsjukdom, människor vet någorlunda hur den smittar), så tycks beröringsskräck och en allmän rädsla för det som är oss främmande, vara en mänsklig egenskap som aldrig riktigt försvinner. När jag arbetat i äldreomsorgen har jag sett kolleger dra på plasthandskar när de ska tvätta de gamlas ansikten, och de gångerna har det inte spelat någon roll hur insatt jag varit i hygienråd och smittorisker, det har ändå huggit till i magen.
Hur vården och det omgivande samhället, det som i den bästa av världar borde vara medmänsklighetens ansikte, bemött svårt sjuka människor är den mörka klangbottnen i Gardells roman. Men egentligen handlar den mest om något helt annat, nämligen om hur unga män söker kärlek och hittar sitt sammanhang. Kärleken kretsar kring Rasmus, den udda ynglingen från Koppom som flyr till Stockholm direkt efter studenten, och om Benjamin, en lika ung man som vigt sitt liv åt att "gå i tjänsten"; han är ett Jehovas vittne. Rasmus och Benjamin förälskar sig i varandra.
Balansgången mellan den religiösa övertygelsen och viljan att leva ett liv som bryter mot dess regler, är ett ständigt återkommande tema i Gardells verk. I Kärleken är denna konflikt möjligen mer förenklad än tidigare, med Benjamin som varit ett sådant benhårt övertygat vittne och sedan så synbart enkelt släpper det för ett liv som svarar mot hans "rätta jag".
Men det gör inte så mycket, för Gardells ärende är ett annat än att i varje enskilt ögonblick vara psykologiskt trovärdig. Romanen är också en Stockholmsskildring, en nyttig lektion i hur det offentliga rummet använts av homosexuella män som saknade möjlighet att träffa andra män på
annat vis. Det är det smygande, hemliga liv som pågår medan resten av världen lever sina majoritetsliv i total öppenhet.
Bögskräcken och sjukdomsskräcken håller varandra hårt i handen. Gardells romanprojekt springer ur viljan att skriva den större berättelsen om ett nedtystat kapitel i svensk (homo)historia, ett kapitel som kanske ingen hade brytt sig om ifall inte den panikslagna rädslan att själv drabbas hade funnits där. Det finns en angelägenhet i den här boken som verkligen inte är alla romaner förunnade. Jag ser så mycket fram emot fortsättningen.