Mytslakt med blandad framgång

Vem har inte stött på den blaserat misstrogne mediakonsumenten som hävdar att det mesta som står i tidningen eller sägs på TV är i sak felaktigt eller grovt förvanskat? Ofta kan han belägga det med något enstaka namn- eller stavningsfel och en svepande anklagelse för perspektiv och åsikter som inte stämmer överens med hans egna. Ju mindre insatt i de aktuella ämnena kritikern är desto starkare känsla brukar han ha av att mediavärlden består av lögn och förbannad dikt.

Visst är den hundraprocentiga korrektheten ett svåruppnåeligt ideal. Men den systematiska misstron har nog djupare orsaker än enstaka slumpmässiga faktafel. I grunden bottnar den nog oftast i ett slags mindervärdeskomplex som söker kompensation i övertygelsen att alla som tycks veta så mycket bättre egentligen bara bluffar och ljuger. En alldeles ny debattbok om ?vår tids myter och hur du genomskådar dem?, av datakonsulten Lars Karlander, har fått en titel som kanske omedvetet spinner på just denna hållning: Tro dom inte!!

Författaren, som skriver lättläst och slagkraftigt, granskar en rad uppfattningar om allt mellan cancerrisker och klimatförändringar som han menar har upphöjts till "myter", brett omfattade övertygelser som inte bygger på vetenskapligt hållbart underlag. Ofta har han klara poänger: kaffe kan t ex inte som det påståtts i två skilda "undersökningar" å ena sidan öka, å andra sidan minska risken för cancer. Här kan var och en inse att en eller båda teserna endera bygger på förhastade slutsatser utifrån för litet statistiskt underlag eller också på andra mätfel eller systematiska felkällor. Just populärmedicinska artiklar löper förstås alltid en sådan risk. När lösa teser med förutsättningar att bli populära inte granskas ordentligt kan de utvecklas till just myter; så långt har Karlander rätt. Men i ivern att bevisa detta hamnar han ibland i en annan populistisk mytbildning, som är tydligast i synen på politiker och deras kompetens och drivkrafter. De framställs som "produkter av politiska broilerfabriker" med halvdan "kunskap, erfarenhet, energi och personlig initiativkraft". Det får honom att kräva "körkort" för politiker, dvs. vissa formella utbildningskrav. Det är en ingalunda ovanlig synpunkt som dock är starkt diskutabel ur demokratins synvinkel.

På liknande sätt drar Karlander förhastade slutsatser utifrån sin i och för sig riktiga iakttagelse att fusioner mellan tre företag (i motsats till två) brukar vara extremt besvärliga. Han menar att detta skulle tala mot EU-utvidgningen. Det är trots allt en del skillnad mellan länder och företag. Överhuvudtaget tycks författaren alltför tvärsäker på att man kan "objektivt" säga vad som är "bäst för Sverige"; sådant brukar till största delen vara frågan om djupt personliga värderingar. Det gäller också frågan om monarkins påstådda "pragmatiska" fördelar.

Karlander dras alltså med en del av de typiska svagheterna inom den s.k. managementlitteraturen - kraftigt understrukna teser som gärna är endera självklarheter eller allmänt personligt tyckande. Men han har också denna genres positiva poänger: han går hårt ut med sina bästa exempel och argument och gillar slående bilder och pedagogiska upprepningar.
Om växthuseffekten har det talats och skrivits så mycket att det inte lär vara svårt att hitta exempel på naturvetenskapligt ogrundade påståenden. Men "myt" kan man inte kalla sambanden mellan koldioxidhalt, temperaturer och allmänna eller regionala klimatförändringar. Kanske finns det ännu outforskade mekanismer som delvis kan begränsa de värsta effekterna av växthusgaserna, men argumenten för en kraftfullare global miljöpolitik är ändå överväldigande starka. Karlanders skeptiska utgångspunkter leder honom fram till en som det verkar betänkligt passiv hållning.

Det som en aning pretentiöst framställs som 35 "moderna myter" blir mot slutet alltmer allmänna debattämnen där man kan ofta kan hålla med Karlander - t.ex. om att vi borde satsa mer på språkkunskaper i tyska och franska, inte bara på engelskan - men ibland också protestera, t ex mot att TV-nyheterna inte ger något nämnvärt mervärde utöver de rena text-TV-rapporterna eller att fack- och gratistidningar kommer att alltmer få övertaget över traditionell bred dagspress.
Det finns åtskilligt av sunt förnuft i vad Karlander säger om t ex barn och idrott, det dubbelriktade orsakssambandet mellan social status och hälsotillstånd eller jordens långsiktigt begränsade förmåga att försörja en växande befolkning. Men rätt ofta vill man också komma med rejäla invändningar. Det är inte alltid så lätt att avslöja våra vanliga mytbildningar utan att samtidigt bygga upp ansatser till nya myter.

Mytslakt med blandad framgång

Datakonsulten Lars Karlander angriper i Tro dom inte!!ett antal "myter" i vår föreställning om världen i dag, skriver Tore Winqvist.