Fred Vargas anser att kriminalromanen, eller rompols som hon kallar genren, är arvtagare till både den grekiska myten och den medeltida hjältedikten.
Medeltiden är hennes område par préférence. Hon tror att det är förenat med livsfara att banalisera myten och hjältedikten. Så ock i romanen Okänd kontinent (svensk övers 2012). Här är grundtemat skräcken för vampyrer.
Vampyrer och varulvar hör hemma i samma mytiska värld. Romanen Mannen som vände insidan ut utspelar sig i Alpes-Maritimes norr om Nice.
Här dyker en ”psykotisk” varg upp, slät på utsidan och hårig på insidan. Bybornas fantasi sätts i rörelse. Är vargen kanske i själva verket en människa? Misstankarna riktas mot en viss Massart, som saknar kroppsbehåring.
I samma roman hittar man för övrigt en kulturhistoriskt intressant detalj: en man på jakt efter inspiration sticker på måfå en kniv i ett lexikon för att få ett uppslag. Enligt myten var det just så som dadaisterna hittade sitt namn. Jag ser det som en blinkning till Vargas far, surrealisten Philippe Audoin, arvtagare till dadaisterna.
En av Vargas intressantaste romaner är Budbäraren. Den bretonske före detta sjömannen och straffången Joss le Guern har hittat en medeltida text i sin urna, ett slags brevlåda för folk som vill ha meddelanden upplästa i hemmakvarteren.
Nu ropar han ut varningen enligt gammal bretonsk sed. Texten varnar för en ny pestepidemi. Vargas känner väl till de medeltida besvärjelseceremonierna.
Men nu befinner vi oss i modern tid. Pesten tycks faktiskt ha brutit ut i Paris. Svartnade, loppbitna lik efter strypta människor hittas i hus och på trottoarer, och kuvert med infekterade loppor delas ut i staden. Spegelvända fyror målas på husväggarna.
Detta mysterium åtar sig kommissarie Jean-Baptiste Adamsberg att lösa. Han gör det genom att arbeta intuitivt och långsamt, med ett slags trial and error-metod, inte olikt Georges Simenons kommissarie Maigret.
Han använder hjärnan ”som ett vidsträckt närande hav som man sätter sin tillit till men som man sedan länge har slutat försöka tämja”. När han minst av allt anar det flyter en användbar idé upp till ytan, ”som en död fisk”. En målande beskrivning av en skapandeprocess, där subliminal perception ingår som viktig ingrediens. Hur skulle Adamsberg också annars klara av att lösa en mordgåta med kopplingar till det medeltida Frankrike med dess annorlunda språk och tänkesätt?
I romanen I de eviga skogarna befinner vi oss i Normandie, ett annat mytiskt landskap, där Fred Vargas själv tillbringade en del av sin ungdom. Det underliggande temat i denna märkliga roman är jakten på evigt liv.
Vargas, som gärna använder sig av djursymboler, går här tillbaka till den medeltida myten om hjorten som symbol för evigheten.
En hjort hittas skjuten i en normandisk skog. Den är avrättad, påstår byborna. Det märkligaste är att hjorten har hittats med hjärtat utskuret, och därpå mosat. Hornen däremot, den mest eftertraktade delen av djuret, har skytten lämnat kvar.
Varför blev då hjorten skjuten? Och varför blev hjärtat utskuret? Adamsberg söker sig tillbaka till den medeltida myten. Och finner att ”korset som lever i den eviga skogens substans” finns i hjortens hjärta. Ett korsformat ben.
Rättsläkaren Ariane är en modern Ariadne med en tråd som till slut leder Adamsberg ut ur labyrinten. Hon laborerar med mixturer enligt recept ur den medeltida receptsamlingen ”De sanctis reliquis”.
En av ingredienserna är ett ben från en hjorts hjärta. Här får Vargas användning för sina kunskaper inom arkeozoologin, en forskningsriktning där man studerar och utvärderar lämningar efter djur för att på så vis kunna dra slutsatser om gångna tiders livsvillkor och levnadsvanor. Hon anser att detta är en utmärkt metod om man vill lära sig förstå en epoks mentalitet.
Varför vill då Ariane röra ihop sin ”heliga blandning”? När Adamberg förstår det har han också löst mysteriet med hjortens hjärta.
I de eviga skogarna är en av Vargas mest fantasieggande romaner. Myterna är här som så ofta hos henne metaforiska, poetiska och den näst yttersta sanningen. Den yttersta sanningen däremot kan inte fångas i ord.
Myten tränger också ständigt in i nutiden hos Fred Vargas. Så även i hennes senaste roman, den surrealistiska Spökryttarna från Ordebec, som kommer på svenska i höst, som också den utspelas i Normandie. Enligt myten är den rasande armén en gengångararmé från 1000-talet.
Fred Vargas har fått stor medial uppmärksamhet, framför allt i Frankrike. Men i Sverige har hon inte blivit den förväntade stjärnan, varför hennes gamla förlag Wahlström & Widstrand släppt henne till förmån för Sekwa förlag.
Kommer de att lyckas övertyga svenska läsare om Fred Vargas storhet? Jag hoppas och tror det.