Det börjar bedrägligt enkelt. Rakel, 32, bor i en smutsig lägenhet och lider av en känsla av att inte kunna andas. För att fylla tomrummet efter vännen Mariusz, död i cancer, skriver hon långa brev till sin nye potentielle vän Brophy. När vi kommer in i Rakels liv börjar längtan efter svar på breven bli svår att hantera. Snart har jag genrebestämt boken som en i raden med Montelius särskilda mix av ångest, äckel och skoj. Den förra, Oscar Levertins vänner, följde en kulturtant på hedonistiskt kryssningsäventyr, och här tycks till en början samma tvångsmässiga ekvilibrism kombinerad med detaljerade beskrivningar av allt som är äckligt med kroppar vara grejen.
Man kunde kalla det mysgrotesk: Povel Ramel möter Elfriede Jelinek, ungefär. Till och med Rakels panikångest beskrivs med becksvart, frejdig humor, liksom livet på skolan där hon är lärarassistent. Ja, hon har ett sådant liv också, en fasad där hon ”ser ut som en vanlig människa, om än med försvinnande haka”. Hennes skyddsling Grüber, 10 år, har föräldrar så rika att Rakel aldrig träffat dem, och Rakel är hans trygghet, en ”illa översminkad skamvrå” som tål våld. Här finns också chefen, den ”ur olikfärgade kåsor ständigt sörplande” Muriel samt kollegorna: den ”på ägglossningstester evigt pissande” Åsa och ”den ljushyllte fnisspåsen” och fascisten Åke. Språket poppar som popcorn, bisatserna älskar sig själva, men just när jag vant mig vid den här verklighetens ramar ändras de. Rakels starka längtan efter brev tar överhanden, och ur hennes sprängda bröstkorg väller en ansamling vita hinnor, som snabbt klumpar ihop sig till något som liknar en varelse.
Okej. Inte bara misärfars utan magisk sådan. Vi är nu inne på kroppssurrealismens område, eller kvinnogroteskens. Fortfarande är jag inte chockad.
Men jag ska bli. Hinnorna har levt ett tag med Rakel i lägenheten, ibland nöjda, ibland uppenbart ledsna, och Rakel är ömsom kärleksfull och ömsom elak mot dem. Ibland sjunger eller badar hinnorna, ibland vill de titta på barnprogram. När Rakel en natt får ett epileptiskt anfall och måste till sjukhus, hjälper hinnorna henne. De städar också. Pyntar. Ritar teckningar.
Fram till en viss punkt är alltihop en absurd saga, där ovanliga ordval bygger en värld som berättar om sig själv. Sedan, plötsligt, är det inte saga mer, och jag ser jag hur Montelius skickligt dragit in mig i något mycket mörkare än vad det först såg ut som. Hon står som en clown vid ingången till en tortyrkammare och tjoar, lurar in läsaren och slår igen dörren. Man hade aldrig gått in utan skojfriskheten, och väl därinne är den enda räddningen.
Vad blir kvar? Som idéroman kan ”Ibland är man lessen ibland är man glad” ses som en diskussion om natursyn. Rakels hat mot den allsmäktiga ”Naturen” drabbar den egna och andras kroppar, men bottnar i världsalltets godtycklighet representerad av den geniale Mariusz’ död. Ändå är hennes värld vacker jämfört med den iskalla plats som är kollegan Åkes medvetande, där ”Evolutionen” är ideologi till vilket pris som helst.
Mot slutet av boken finns extremt suggestiva, välformulerade partier: det är inte bara Jelinekliknande utan Jelineknivå rakt av. Även ordet fars måste slutligen strykas och kvar blir den magiska misären: livet i lägenheten är i slutändan som bilder ur en förvriden barnbok, Sven Nordqvist möter Hieronymus Bosch. Vad man än vill kalla den här boken är Montelius tidigare verk i jämförelse lustiga bagateller: det här är ett enormt kliv i författarskapet, ett steg till en helt ny nivå.