Myllrande livsdrama i seendets rike

Uppsalaförfattaren Torsten Pettersson är en de distinkta, mäktiga och mättade bildernas poet. När man läser hans i dag utgivna diktsamling får man ofta den mörkrumsteknik i tankarna som användes förr i världen när fotopapperen efter att ha blivit belysta först doppades i ett framkallningsbad för att sedan fixeras när bilden blivit tillräckligt konturskarp och tydlig.Hans poesi har många likheter med en sådan process. Även om det oftare är mörkret än ljuset som dominerar. Titeln på den nya boken pekar även i en sådan riktning: Mörkret. Det börjar. Glansen. Den varar.Det finns i den här diktsamlingen många vaga gränser och övergångar mellan dröm och vaka, mellan ljus och mörker och mellan underjord och himmel. Så kallar författaren också som ett slags programförklaring dikten för "mörkrets ord, knappt synliga flagor i världen".Det finns många exempel på sådana skeenden bland dikterna där det som händer enbart kan beskrivas eller namnges på ett ungefärligt sätt. Man läser Petterssons texter som upptäcktsfärder på ett själsligt och existentiellt plan, där frågorna ställs på sin spets. Och som rapporter från en verksamhet där författaren avsöker sin samtid och dess verklighet, iakttar alla särdrag och försöker komma dolda innebörder på spåren.Diktsamlingen rymmer 20 numrerade dikter som alla hör ihop genom motiv, teman och bilder som hela tiden återkommer. Några sammanhang framstår som tydligare än andra. Det kan med rekvisita hämtad från Salutorget i Helsingfors handla om en man på en kaj påväg nerför en trappa mot vågorna. Eller om ett lekande barn helt uppfyllt av sina drömmar och sin magiska förmåga. Däremellan bedriver dikterna vad som närmast framstår som civilisationskritik och frågar efter vad som återstår sedan drömmarna om välfärdssamhället gått sönder.Ibland blir tonfallen öppet politiska, som när inbördeskriget och dödandet i det forna Jugoslavien är på tal. Dessemellan närmar sig innehållet en gudsupplevelse med såväl korsfästelsen som Jesu födelse i Betlehem som viktiga beståndsdelar. Men åtskilligt har också själva diktandet som ämne, där ordens otillräcklighet och språkets gränser utsätts för en ingående prövning. Sist men inte minst uppehåller sig dikterna även vid människans sönderdelade, i fragment upplösta och flimrande jag i datorernas och tv-skärmarnas tidevarv.Att läsa Torsten Petterssons dikter är att bli delaktig i ett pågående livsdrama och dess myller med väldiga utblickar mot ett oändligt universum. Samtidigt har den här poesin ett starkt fundament i en andlig verklighet bland de själens många skrymslen och vrår som är åtkomliga enbart i begränsad omfattning genom de ord som står till buds. I en dikt talar författaren om "det gömda inom mig/ som vill bli jag".Detta fördolda uppträder ibland som en liten pojke, full av tillförsikt, livslust och nyfikenhet. Vid andra tillfällen använder Torsten Pettersson nattdrömmar som får ta hand om och bearbeta allt hos det vuxna och vakna jaget undanstoppade och otillåtna.Men även själva verkligheten framstår ibland som ett gömställe för innebörder som först så småningom låter sig avkodas. Längst drivs föreställningen om en hemlighetsfull tillvaro när tankar uppträder "dolda med tankar".I diktsamlingens kärleksdikter är det på ett liknande sätt mest kärlekens yttringar som vittnar om dess närvaro: "En kärlek var allt/ och gjorde mig till en människa av hud". Många gånger exponeras skeendena i både ljus och motljus. Samma dubbla perspektiv återkommer i de rörelser med riktningar som kan gå utåt och inåt, vara till och från och stigande och sjunkande i samma andetag. Över huvud taget följer Torsten Petterssons i sina dikter gärna samma rytm som ett människohjärta med en tydligt hörbar puls.Samtidigt används ofta förlopp i naturen för att ge åskådlighet åt själstillstånd och en inre belägenhet i ett bräckligt nu som bara i begränsad omfattning låter sig inringas. Det seendets rike som diktsamlingen berättar om är mättat med många förbehåll:Om jag slår sönder glaset därvärlden har målatsskall landskapet bakom detmotsvara glasets bild?Det är detta problem med undflyende eller svårfångade verkligheter som kanske mera än någonting annat tar författarens uppmärksamhet i anspråk. Det är fascinerande att som läsare följa hur olika lösningar prövas, hur frågor och svar byter plats och i allt mer pregnanta bilder oavlåtligt återkommer under diktsvitens gång. Sällan har talet om ett omtumlande äventyr lika stort berättigande som när man tar del av den här boken.