Mozart är en av världens mest välkända och omtyckta kompositörer. Däremot är det få som vet att det var Lorenzo Da Ponte som skrev librettot till några av hans mest populära operor, Don Juan, Figaros bröllop och Cosi Fan Tutte. Men Da Ponte var inte bara poet, han hade ett levnadsöde som är som hämtat ur en – ja, operett. Han föddes av judiska föräldrar i Venedig 1749 men konverterade i tonåren till katolicismen och prästvigdes så småningom. Han bannlystes emellertid från såväl sitt yrke som sin hemstad på grund av en skandalös kärleksförbindelse med en gift kvinna. Da Ponte reste till Österrike där han fick anställning som poet vid den kungliga teatern, trots att han inte skrivit ett enda dramatiskt verk. I Wien lärde han känna Mozart, Salieri och Martín y Soler, för vilka han kom att skriva sina mest berömda libretton. Där mötte han också kvinnan som kom att bli hans hustru och mor till hans (legitima) barn, den tjugo år yngre amerikanskan Nancy. Efter den österrikiske kejsarens död blev det omöjligt för honom att fortsätta som hovpoet, och Da Ponte prövade i stället lyckan med att sätta upp operaföreställningar i London. Pank och jagad av fordringsägare flydde han till Amerika där han först hankade sig fram på att ge lektioner i italienska. Senare öppnade han också en bokhandel och organiserade konsertturnéer med italienska operasångare. Da Ponte dog i New York 1838. Det är detta fascinerande levnadsöde som legat till grund för Niklas Rådströms nya roman, Månens anförvant.
Da Ponte berättar själv sin historia, nittio år gammal och väl medveten om att döden inte är långt borta, ser han tillbaka på sitt långa, kringflackande och händelserika liv, resorna, affärsföretagen, framgångarna och fiaskona, vänskapen med Mozart och Casanova, kärleken till Nancy, barnen och älskarinnorna, men framför allt musiken, den som gav ”livet dess andning” och tillvaron dess ljus och mening. Hans poesi har ingen annan funktion än att ge musiken möjlighet att ge sken åt den dystra världen: ”Mina ord har funnits för musiken, som månen tjänar solen, och inte tvärt om. Amadeo, och de andra mindre klart lysande som jag tjänat, illuminerar världen och ger den liv. Mitt återspeglande ljus framträder först när deras fallit under skuggan och världen mörknat, då kan mitt bleka sken ge vägledning om än ingen värme. Det är de som har släktskapet med solen och stjärnorna, jag är månens anförvant.”
Månens anförvant är Niklas Rådströms första roman på nästan tio år, och visst är det som förlaget hävdar i reklamen en storartad återkomst. Stoffet är utan tvekan fascinerande och Rådström väver ihop sin berättelse med en mästares handlag och absoluta poetiska gehör.
Det är en roman som formmässigt och stilistiskt är näst intill fulländad. Den kan inte minst avnjutas för språkets skull. I sin snirklighet och bildrikedom kan det ibland te sig omständligt och högtravande, men det ger ytterligare tidsfärg och autenticitet åt berättelsen. Boken låter också läsaren möta en rad minnesvärda karaktärer, inte minst Da Pontes käre vän Amadeo, det excentriska men renhjärtade musikaliska geniet Mozart. Casanova stiger också in i berättelsen, åldrad, ensam, utblottad, förlöjligad, liksom en ung Beethoven.
Det kanske mest intressanta med Månens anförvant är emellertid den form som Rådström givit sin berättelse. Han väljer en omvänd kronologi och låter Da Pontes liv vecklas ut baklänges, från hans levnads vinter i New York till det ögonblick då han som nyfödd lyfts mot sin mors bröst i Venedig. Den ”bakvända” formen gör ibland berättelsen ansträngande att följa men ger den också en intressant dynamik. De första kapitlen som beskriver ålderdomen i Amerika är emellertid bokens svagaste. De ägnas framför allt åt Da Pontes ekonomiska bekymmer, orsakade av hans drömmar om att ”åter leva i musiken” och sprida italiensk kultur och opera i den barbariska nya världen. Boken får mer liv då den tar steget över Atlanten, tillbaka till Europa. Skildringen av sjutton- och artonhundratalets Venedig, Wien och London är inget annat än lysande. Städerna framstår på många sätt som mer levande och karaktärsfulla är människorna i boken, och det är här någonstans som problemen börjar med Månens anförvant.
Det finns något djupt opersonligt med Da Pontes berättelse. Sin öppenhjärtighet till trots låter han oss till exempel aldrig ana den svaghet som utgör det mänskligas stoff, och inte ens efter att ha slagit följe med honom på vandringen genom hans liv har man någon känsla för vem mannen bakom den historiska gestalten egentligen var. Trots att hans berättelse innehåller många reflektioner kring livet, döden, kärleken och skapandets villkor består den framför allt av en samling mustiga, färgrika och visserligen mycket underhållande men också tomt skramlande anekdoter. Sin närmast perfekta yta till trots är Månens anförvant därför en bok som lämnar läsaren i stort sett oberörd.