Musik i Hakkorsets skugga

Tysk konstmusik har under århundraden haft stort inflytande på kulturen i Sverige, så ock invandrade tyska tonsättare och dirigenter som berikat svensk musik (Düben, Naumann, Kraus, Haeffner med flera).
Under ett kort skede av musikhistorien har svensk musik spelat en - om än blygsam - roll i 30- och 40-talets Tyskland. Men då främst inte på grund av sina konstnärliga förtjänster utan därför att den ansågs vara "arisk".
Om musikens roll, om svenska musiker och sångare i Nazityskland m m har musikvetarna vid Lunds universitet Greger Andersson och Ursula Geisler skrivit en angelägen bok som även behandlar de ideologiska rötterna till de tyska och svenska nazisternas konstuppfattning: Herders Volkslieder, Götiska förbundet och Samfundet Manhem.

Musiken spelade en politisk roll i Nazityskland. Den skulle visa omvärlden att man var en kulturnation. Det fanns 180 professionella orkestrar, 90 (!) operahus och 100 000 yrkesmusiker. Hitler (liksom Stalin) var genuint musikintresserad, tyckte mycket om opera, operett, vissa symfonier (t ex av landsmannen Bruckner), däremot inte om kammarmusik. Han hade en grammofon, stor skivsamling och lyssnade gärna på det amerikanska örhänget The Donkey Serenade.
Nazisternas musiksmak kan definieras i negativa termer. Man tog avstånd från all slags "modernism" och "internationalism" såsom atonalitet, dissonans, dodekafoni, judisk musik och jazz som klassades som "negerrytm" och "trumpettjut".
Betydligt svårare var det att formulera hur musiken enligt nazistiska ideal borde låta. Rekommenderade ingredienser var det heroiska, det enkla, det rena och det oförfalskade. Följen blev att konstmusiken stelnade i ett nationalromantiskt stilläge. Tidningen "Völkischer Beobachter" framhöll den nordiska musiken som ren, sträng och osentimental. Skribenten kallade J. S. Bach för den störste "nordiske (!) mästaren".

De försök som gjordes att skapa en nazistisk musik - t ex kantater i senromantisk anda - uppfattades inte ens av samtiden som lyckade, och försöken att komponera operor misslyckades helt. Kanske var det därför som svenska tonsättare fick sina operor framförda i Tyskland: Ture Rangströms Kronbruden, Natanel Bergs Engelbrekt och Kurt Atterbergs Per Svinaherde. Atterbergs operor spelades för övrigt flitigt i Tyskland: Bäckahästen, De fåvitska jungfrurna och Fanal.
Svensk musik togs väl emot i Nazityskland. Nordiska kulturfester anordnades i Lübeck, Heidelberg och Kiel. Vid en konsert i Hannover (1939) medverkade tonsättaren, tillika STIM-ordföranden Eric Westberg, och operasångarna Carin Carlsson och Joel Berglund. Salen var dekorerad med hakkors och svenska flaggor. Vid denna konsert spelades musik av O Morales, H Alfvén, O Lindberg och L-E Larsson; dessutom romanser av W Peterson-Berger och T Rangström, dvs genomgående nationalromantisk musik med starka inslag av folkton. En recensent skrev dagen därpå: "Vi tyskar hänförs alltid av de nordiska folkens musik på grund av dess attraherande anknytning till hembygden, till folkvisan, dansen, sagor och berättelser ( ), ett drag av förtrollad tidlöshet."

En tung person i svenskt musikliv under denna tid var Kurt Atterberg, sekreterare i Musikaliska akademien. Han torde ha varit den svenske tonsättare som mest fraterniserade med nazisterna. Under åren 1934-1944 var han medlem i Ständiger Rat für die internationale Zusammenarbeit der Komponisten. Hans inställning till invandrade musiker framgår av ett citat i den nazistiska Dagsposten (1945): "Det kan nämnas att judarna helt behärska såväl musik- och teaterlivet i Göteborg. Advokaten Mannheimer och dispaschören Pinéus styra sålunda Göteborgs orkesterförening och det är ju ingenting märkvärdigt, att dessa herrar sakna intresse för svensk musik."
Glädjande däremot är att Musikerförbundet i Sverige inte gick i Hitlers ledband. Tvärtom tog man i medlemstidningen Musikern tidigt avstånd från musiklivets utveckling i Tredje riket.

En stor betydelse hade populärmusiken för de svensk-tyska relationerna. Håkan von Eichwald gästspelade 1939 i Berlin. Reichsmusikkammer granskade orkesterns notmapp. Judiska tonsättare och judiska förlag fick utgå ur repertoaren. Kvar blev ett fåtal wienervalser och någon Rolfmelodi. Man löste krisen genom att spela utantill och kalla Count Basies Jumping at the Woodside för Frühling im Wald.
Greger Anderssons och Ursula Geislers skrift om musiken i diktaturens tjänst är humanistisk forskning när den är som bäst: väl disponerad, välskriven med övertygande analyser och relevanta (delvis ruskiga) citat.

Musik i Hakkorsets skugga

Musiken i nazismens tjänst i Sverige och Tyskland är en välskriven bok väl disponerad med övertygande analyser och relevanta, delvis ruskiga, citat, skriver Folke Freund.