Ett författarskap är ett perspektiv gestaltat i en stil. Sagt så är en berättelses händelseförlopp underordnat dess uttryck. Men det är inte så att berättelsen är onödig, den är en motor för att driva läsaren framåt i texten.
Haruki Murakami är en författare som ofta nämns i spekulationer om Nobelpriset, och hans bok “1Q84” om sammanlagt 1350 sidor överskuggar också en hel del annan litteratur.
Den nu nyöversatta boken “Män utan kvinnor” är en samling av sju noveller på ungefär 40 sidor vardera. Alla har de det gemensamt att de beskriver män som inte lever i nära relation med någon kvinna när läsaren möter dem. De antingen längtar till ett förhållande eller saknar och minns ett. Några av texterna är realistiska, några magisk realism.
I “Män utan kvinnor” finns det som vanligtvis finns i Murakamis texter: referenser till populär- och klassisk musik, berömd europeisk litteratur- och idéhistoria, ett sparsamt och delvis intressant bildspråk och resonemang. Huvudpersonerna har någon slags egenhet samtidigt som de är alldagliga.
Författaren låter, som vanligt, sin läsare få tillgång till en del av sina personers berättelser men mycket är dolt. På så vis blir det underhållning.
Novellerna är dock alltför effektivt berättade – tyvärr. De riskerar att fastna i platta beskrivningar av manschauvinism utan att utveckla och komma in på strukturellt könsförtryck. De tar sig inte tid att utveckla den nyanseringen, som exempelvis finns i “1Q84”, som har både en manlig och en kvinnlig huvudperson. Så när huvudpersonen i en novell hävdar att kvinnor har ett “oberoende organ för att kunna ljuga” blir det lite för mycket.
Murakamis figurer har i tidigare verk objektifierat och generaliserat sin omgivning – vare sig de är män eller kvinnor. Båda könen har fått vara skapande. Visserligen är de ofta fixerade vid yta – på gott och ont. Murakami gestaltar figurer som skyddar ett skört inre. Det är inte vackert men kanske sant.
Ibland känns “Män utan kvinnor” helt enkelt skriven av en brådmogen yngling med författardrömmar, inte minst i de fyra sista novellerna, där handlingen bärs upp av mycket enkla bilder. Visserligen har samlingens första novell “Drive my car” ett ihopdrag av dragen i murakamistilen – men vad är egentligen denne författare utan de långa utvikningarna, upprepningarna, det långsamma berättandet, de många perspektiven.
En effektiv och enkel Murakami känns inte igen som en Murakami.
kultur@unt.se