Munterhet förbytt i mörker
Läsarens intresse hålls hela tiden vid liv i Lars Sunds roman En lycklig liten ö, anser Pär Hellström.
Foto: Arkiv
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Till de skribenter som ägnat skärgården sitt intresse kan räknas C J L Almqvist med berättelsen Kapellet (1838) och Emilie Flygare-Carlén (Rosen på Tistelön, 1842, delar av Pål Värning, 1844, beskrivningen av Svartskär i Ett köpmanshus i skärgården, 1860). Strindbergs Hemsö är ju välbekant för alla svenska läsare (1887), mindre kända måhända teckningarna av till exempel Rånö (Skärkarlsliv, 1888) och Runmarö (I havsbandet, 1890).
Albert Engström kan givetvis inte lämnas utanför sällskapet och inte heller Gustaf Hellström med den överdådiga Storm över Tjurö (1935), där missmodet över den politiska utvecklingen i Europa på ett märkligt vis samsas med bullrande berättarglädje. Vill man gå utanför det svenska språkområdet kan man peka på dansken Martin A Hansens vemodiga och kulturkritiska Lögnaren (1950) som utspelas på den lilla Sandön.
Till detta imponerande brödraskap sällar sig nu Lars Sund med sin nyligen utgivna sjätte roman En lycklig liten ö (Söderströms/Norstedts). De dramatiska händelserna utspelas på Fagerö i arkipelagen Gunnarsholmarna där ett oidentifierat manslik en försommardag flutit iland på klippön Skogsskär. Trots denna dystra upptakt domineras bokens första hälft av till folklivsskildringens genre stående typer och muntra, galghumoristiska uppträden, bland annat en begravning som går överstyr därför att man av ekonomiska skäl anlitat en båtbyggare att förfärdiga kistan, varvid denne av gammal vana försett den senare med köl. Läsaren får möta Axmar, det lilla samhällets obligatoriska fyllbult och skönheten Judit som avvisar alla friare, men detta till trots har vårdnaden om en liten flicka från fastlandet.
Skvallertackan tar gestalt i Backas Elna, medan Post-Janne öppnar alla brevförsändelser och fungerar därmed som en privat nyhetsförmedling. Naturligtvis finns här även en länsman som lever i det förgångna och inte kan släppa kärleken till sin frånskilda hustru samt en kaplan och en kantor som av okända skäl ligger i fejd med varandra.
Ortens ledande politiker är ordförande i kommunalstyrelsen och drömmer om ett riksdagsmandat. Han avslutar samtliga sina anföranden med orden "klart, slut!", eftersom han under sin rekryttid utbildats till signalist. En radioreporter, affärsmän, handlare, fiskare, en förvirrad kvinna som ännu efter fyrtio år söker sin förlupne son samt många andra kompletterar bilden. Texten kan gott betecknas som en kollektivroman, där konflikterna mellan olika intressegrupper är legio.
Det första intrycket romanen ger är att den komponerats som ett pussel där de skilda episoderna - som till en början framstår som löst sammanfogade skrönor - allteftersom bidrar till att teckningen av det lilla samhället Fagerö får allt skarpare konturer. Spänningsmoment och mystifikationer medför att läsarens intresse ständigt hålls vid liv. Möjligtvis skulle man kunna invända att persongalleriet är väl stort och perspektivskiftena ofta abrupta, vilket medför att det ibland kan vara svårt att hålla isär de olika aktörerna.
Till de mest fängslande gestalterna måste "skrivaren" räknas, som med fast hand uppträder som läsarens ciceron och varsamt och intimt pekar ut den rätta farleden. Det vittnar de många direkta tilltalen om: "Se", "Ja", "ni vet han som kör mjölkbilen", "Kom - vi smyger närmare och avlyssnar kvinnornas samtal!". Ibland refererar han till någon person som "romanfiguren".
Allteftersom berättelsen fortskrider mörknar tonen. Det första liket följs av närmare ett hundratal andra. Fagerös befolkning delas upp i två läger och främlingsfientligheten trasar sönder den skenbara idyllen. Sommargästen fil lic Beda Gustavsson kallar till ett protestmöte där hon kräver att inga fler döda skall begravas på ön. Var skall ortens lokalbefolkning annars kunna vila? Kvarlevorna borde sändas tillbaka dit där de hör hemma och gravsättas där. Problemet är dock att man inte vet varifrån de kommer. Den ohöljda rasismen tar sig många uttryck och i stridens hetta visar det sig att åtminstone en av öns mer dominerande personligheter är född i ett flyktingläger "i de stora krigens århundrade".
Slutvinjetten öppnar ett globalt perspektiv med antagandet att hemlösa, arbetslösa, missbrukare, sjuka utan pengar till vård och föräldralösa barn överallt försvinner för att inte "ligga samhället till last". Bokens titel visar sig vara djupt ironisk. Fagerö är långt ifrån "en lycklig liten ö i havet, där det var liktydigt med en lottovinst att få leva".
Den kanske klaraste formuleringen av romanens budskap står nog kaplan Lökström för som i den avskedspredikan där han nedlägger sitt ämbete ber församlingen om förlåtelse och bekänner att även han skrämdes av dessa främlingar som spolades upp på stränderna: "i min skräck och fasa gjorde jag dessa döda som kom hit olika oss".
Lars Sunds senaste bok är en lika nyttig som nödvändig påminnelse om hur svårt det är att vara medmänniska och hur lätt det är att vara omänsklig.