Om Alice Munros noveller har det sagts att de är som hela romaner. Det är förstås menat som beröm, ett försök att uttrycka hur mycket som faktiskt ryms i hennes till formatet inte så omfångsrika berättelser. Men för en novellist har en sådan komplimang också en lite sämre bismak; Alice Munros novellistik är ju inte lysande för att den påminner om romankonst, utan för att hon skriver några av världens bästa noveller.
Den senaste novellsamlingen För mycket lycka kommer nu på svenska i utomordentligt välgjord översättning av Rose-Marie Nielsen. Munro kom i ropet på allvar förra året när Atlas gav ut hennes novellsamling Kärlek, vänskap, hat i pocketutgåva och samlingen Nära hem, med ett urval av hennes bästa noveller. Hon tilldelades det prestigefyllda Man Booker Prize, och i samma veva började också svenska kritiker att nämna henne som en favoritkandidat till Nobelpriset.
Jag läste Nära hem och kunde inte lägga band på mig, utan upprepade högt under läsningen: ”Det här är så bra, det här är så jävla bra.” Alla som har haft en sådan läsupplevelse – en som i det närmaste är som en uppenbarelse – vet vad jag talar om. Och För mycket lycka är minst lika förträfflig, om inte ännu bättre.
Scenerierna är viktiga i Munros novellistik, och det är inte någon överdrift att kalla henne Kanadaskildrare. Hon tecknar bilden av kanadensisk landsbygd och urbana miljöer med samma precision. Men det är i de mänskliga relationerna och vardagsdramatiken – inte sällan med någon absurd, mörk skruvning – själva huvudsaken ligger. Inledningsnovellen Dimensioner kopplar genast ett fast grepp om sin läsare, med en utstuderat obehaglig historia om en kvinna som ska ta bussen för att besöka sin man i fängelset.
Många av novellerna i För mycket lycka handlar om barndom och hur barn interagerar med varandra, inte sällan om den aningslösa grymhet som de utsätter varandra för, som i Ansikte. Andra gånger ligger plågan istället i barnens medvetenhet om de fruktansvärda fel de begår, men som de inte kan förmå sig att sätta stopp för – Barnlek är en ohygglig berättelse.
Alice Munros noveller sätter sig som skarpa minnesbilder på näthinnan, sluten är ofta vaga, berättelserna tar inte sällan abrupta vändningar. Att hon inte sysslar med sensmoraler är kanske uppenbart, men hon är heller inte generös med försoning. Någon annan tröst än att trösten är något som delas ut slumpvis till människan, finns inte att få. Desto mer glädjande då att man kan sätta sin lit till Alice Munros penna. Hon har ett språk som lyckas med att vara både svalt elegant – som hos en Joan Didion – och intensivt förtätat och nära både sina karaktärer och läsaren. Det är intimt, aldrig kladdigt.
I novellen Fria radikaler för huvudpersonen Nita ett utsökt resonemang om litteratur, som dessutom inte bara är kongenialt med berättelsens handling utan också en träffande beskrivning av hur angelägna Alice Munros noveller ter sig:
”Hon avskydde att höra ordet ’flykt’ om skönlitteratur. Hon skulle ha kunnat hävda, och det inte bara på skämt, att det var det verkliga livet som kunde beskrivas som flykt. Men det där var det alldeles för viktigt för att tvista om.”