I en av de sista novellerna i ”Utsikten från Castle Rock” har jaget flyttat tillbaka till sina hemtrakter i Ontario, Kanada. Hon bor nu bara några mil från huset där hon växte upp, men åker sällan dit. Främst för att platsen är förändrad. Föräldrarna är döda och gården har blivit en bilskrot. Men också just för att huset finns så nära. Alltför nära. Alice Munro skriver: ”Man måste närma sig det förflutna långt bortifrån”.
Jag läser det som en nyckelmening för hela novellsamlingen, och det sätt på vilket den Alice Munro skildrar sin släkts, och sin egen, historia. Det här är ingen traditionell memoar, byggd på fakta och en absolut trohet till det ”sanna”. Alice Munro använder i stället den genre hon behärskar bäst och skapar skimrande noveller utifrån sitt material och sina egna minnen. Visserligen ägnar dessa berättelser ”mer uppmärksamhet åt det sanna livet än vad skönlitteraturen gör”, som hon själv skriver i förordet. Hon utgår från det som har hänt, personer som har funnits. ”Men inte tillräckligt att gå ed på.”
Hon ger sig själv en konstnärlig frihet, och, tänker jag mig, närmar sig på så vis det förflutna med en kreativ distans. Långt bortifrån. Utan att vara bakbunden av det biografiska. Och kanske är hennes version lika sann som någonsin det biografisk korrekta?
Apropå kreativ distans är hon också fenomenal på att sätta ljuset på sidokaraktärerna. Att låta personer dyka upp, för att sedan försvinna igen, eller komma igen vid ett senare tillfälle. Alice Munro har förmågan att ge varje karaktär liv, och genom flödet av människor som passerar skildrar hon miljön, tiden och samhället de lever i. Och tecknar samtidigt konturen av jaget, hon som ser och förhåller sig till sin omgivning.
”Utsikten från Castle Rock”, utgiven på engelska 2006, är uppdelad i två delar. Den första handlar om en släkt som utvandrar från Skottland till Nordamerika i början av 1800-talet. Likt Karl-Oskar och Kristina i Vilhelm Mobergs utvandrarepos hade Munros förfäder drömmar om ett bättre liv på andra sidan Atlanten. Vi får följa dem från Ettrick Valley i Skottland, ”en trakt utan meriter”, över havet och vidare in i Amerika och Kanada.
Inledningsvis blir det väl många namn att hålla reda på. Jag får bläddra tillbaka för att hålla reda på vem som var vem. Men ju närmare sin egen tid Munro kommer, desto längre dröjer hon i varje skeende, och karaktärerna blir mer etablerade.
I den andra delen är vi framme vid tiden för Munros egen uppväxt. Berättelserna kretsar runt hennes familj; föräldrarna, syskonen och folket i trakten. Det ofta hårda lantbrukarlivet och hur det präglar sina invånare.
Man känner tydligt igen Alice Munros stil. Den precisa prosan. Hur hon rör sig i vardagen, i det lågmälda – men med skuggan av bråddjupen nära. Alice Munro är inte bara en detaljernas mästare, med sin skarpa, nyfikna blick på världen och förmåga att hitta det lilla som beskriver det stora. Hon är också en skicklig avlyssnare, något som blir än mer tydligt i den här boken. Kanske har hon spänt hörseln lite extra när hon lagt örat mot marken och lyssnat bakåt. Dialogen, och hur människorna som befolkar hennes texter talar med varandra, är lysande. Korthuggen och kärnfull. Humoristisk också, och fint fångat av översättaren Rose-Marie Nielson. Men hör dem så tydigt, personerna som talar genom historien.
När hon forskar om sina förfäder, upptäcker Alice Munro att det i varje generation finns en berättare. Någon som skriver brev, resedagbok eller minnesanteckningar. Alice Munro själv tar vid och länkar samman nu och då. Ur helheten uppstår en idag högst aktuell berättelse om människor som söker sig bort och till. Om drömmar och förhoppningar liksom motgångar och sorg. Det hårda arbetet för att etablera sig i ett nytt land, skaffa sig ett hem, en inkomst, en framtid för sina barn. Inte minst synliggör hon effektivt hur det som vi kallar ”tradition” eller ”äkta” inte har djupare rottrådar än någon generation, också det något som vi behöver påminnas om idag.