Motståndsdikt med stråk av mystik

Modern rumänsk poesi förkroppsligas av en enda person: Nichita Stanescu. Han föddes 1933, året då Hitler kom till makten i Tyskland, och dog 1983, sex år före kommunismens fall i Rumänien. Den kommunistiska diktaturen finns där som en klangbotten av terror och förtryck i allt han skrivit.
Stanescu kan därför läsas som en motståndspoet. Han utarbetar en nytt slags politisk dikt där själva existensen politiseras. I efterordet till urvalet Ljusets böjning säger Gabriela Melinescu att Stanescu uppfann sin egen vetenskap, hemografia, att i motstånd mot alla totalitära system skriva fram sitt existentiella jag. Detta kan göras bara av den som insett att man är "ett ingenting av ingenting". Det finns med andra ord ett stråk av mystik i Nichita Stanescus diktning där negationen blir till ett kunskapsmedel.

Två volymer med dikter av Stanescu har tidigare utkommit på 1970-talet i lyrikserien Tuppen på berget. Nu ger Gabriela Melinescu ut ett fylligt urval ur hans produktion som hon själv översatt i samarbete med Inger Johansson. Ibland känns översättningarna lite knaggliga och boken skulle nog ha vunnit på ytterligare en finslipning. Stanescus föreställningsvärld är mytens och sagans eftersom han söker en annan sannare verklighet än den totalitära propagandans. I den centrala dikten Att äga kan han sägas sammanfatta sin hemografiska livsfilosofi.

Jag kan inte äga någonting.
Allt som jag är och som inte är jag själv
blir klocka mellan jag själv och jag själv.
Jag kan inte äga mer än det som alla äger,
det som alla
var och en
skulle kunna äga -
?stjärnorna när de blir jag själv,
träden när de är jag själv, stenarna
när de är jag själv; resten
är urverket i ett ur.

Nichita Stanescus texter präglas av en sorts pessimistisk klarsyn vilket gör att han till exempel kan skriva en kosmologi utifrån den deterministiska principen att äta och ätas. I en dikt dedicerad till Artur Lundkvist beskriver han sig själv som "hungern som springer / framför en mage". I en kommunistisk diktatur blir han ett språkrör för en mänskligare och friare tillvaro. Men det finns även andra sidor i hans författarskap, exempelvis kärlekslyriken och miljömedvetandet.
Det är svårt att avgöra om Nichita Stanescu verkligen är en politisk diktare. Politiken hos honom blir existentiell medan existensen blir politisk. När han i en dikt skriver om att han springer så fort att han springer ifrån ett öga in i tomrummet "som genomkorsar intet, / snabba icke-existerande del / som färdas genom döden", ja då gäller väl båda läsarterna. Den negativa mystiken i hans texter är också svår att sätta fingret på. Det är en mystik utan gud eller i varje fall den gudssyn som kommer till uttryck i de etablerade religionerna. Därför påminner Nichita Stanescus hemografia snarare om taoismen hyllande av det tomma icke-varat.
Transcendensen hos Stanescu är kanske när allt kommer omkring inget annat än det poetiska ordets förmåga att skapa alternativa världar och alternativa värden.

Motståndsdikt med stråk av mystik

Den rumänske författaren Nichita Stanescu kan läsas som en motståndspoet. Dikterna präglas av en pessimistisk klarsyn, skriver Bo Gustavsson.