Motgångarna som formar oss

Då och då inbillar jag mig att det är förluster som mer än något annat formar oss människor. Vardagslunken med sina odramatiska upp- och nedgångar slipar möjligen långsamt till ett och annat hörn, men det är de stora svårigheterna och förtvivlan som skapar de verkliga förändringarna. Det är då vi blir skarpare i konturerna och medvetna om vår egen formbarhet. Det är en tanke som balanserar på gränsen till eländesromantisering, och egentligen tror jag att den är helt felaktig, men jag dras med den ändå.

Det verkar även Linda Olsson göra. När hon nu i sin tredje roman Det goda inom dig låter en medelålders kvinna steg för steg närma sig ett sårigt och skuldtyngt förflutet, är det helt i enlighet med den ton för sitt författarskap som hon satte i debuten Nu vill jag sjunga dig milda sånger för sex år sedan och som följdes upp i Sonat till Miriam (2008). Den livslånga tystnaden, de förborgade minnena och slutligen det förlösande mötet med en annan människa som gör försoning möjlig – tematiken är densamma i Olssons alla romaner, bara konstellationerna av personer är nya.

Vill man vara småaktig kan man säga att Olssons romaner är ett slags fiktionens svar på den överreklamerade självhjälpslitteraturen. Sökandet efter det egna jaget – att finna det och att läka det – utgör ju själva kärnan i hennes romaner. I Det goda inom dig är det dessutom ännu tydligare än tidigare. Redan i de första kapitlen presenterar huvudpersonen Marianne sig genom att berätta om en självreflekterande människa, en sådan som gör sig beredd att arbeta med sig själv. Hon upplever en oroande brådska, som om hon ”stod inför en oundviklig process jag inte kunde fly ifrån”.

I debutromanen var det den mycket yngre kvinnan Veronika som lyckades tränga under huden på den 80-åriga Astrid i en vacker berättelse om en ovanlig vänskap. Nu är det den lätt autistiske lilla pojken Ika, som ordlöst söker Mariannes sällskap. Hans inträde i hennes liv bryter den ensamhet som hon gjort till sin, och det är lika mycket för hans skull som för sin egen hon blir tvungen att reda ut vilka mekanismer det egentligen är som styr hennes liv.

Linda Olsson är svag för de dramatiska, ibland mirakulösa händelserna som formar ett människoliv. Och Det goda inom dig bjuder kanske på ett osannolikt sammanträffande för mycket. Samtidigt är det omöjligt att avfärda någon av hennes romaner som förenklat självhjälpstugg. Olsson är så kompromisslös i sina skildringar av allvaret i människors försök att försonas med sig själva, att hon till slut alltid lyckas tränga igenom min skepsis.

Hon försöker skapa ordning i och mening med sitt liv. Andraromanen Sonat till Miriam är kanske hennes mest välskrivna, men också den mest ambitiöst anlagda. Om huvudpersonen Adam där dignade under alltför tungt historiskt stoff, har Olsson i sin nya roman hittat tillbaka till den enkelhet som präglade debuten. Jag tror det är rätt väg för författarskapet att gå.