Det är inte alldeles lätt att genrebestämma Vendela Fredricsons nya bok. Den är så mycket på en och samma gång; modern herderoman, blödande kärleksdikt, romantisk pastisch, naturvetenskaplig science fiction. Allt i?en salig eklektisk blandning.
Samtidigt glider boken undan alla former av beteckningar och skapar, som all stor konst, sin alldeles egna värld av språk och bilder.
Nästan lika svårt som det är att genrebestämma Sapfos tvillingar är det att summera dess smått osannolika och drömska intrig. Det handlar om läkarstudenten Luticia som en dag i?campusområdets gräs hittar den sjukliga, och ska det visa sig döende, Silas. Känslosvallande kärlek uppstår och Luticia, som påstår sig vara dotter till den antika kärleksdiktaren Sapfo, tar med sig Silas ut i skogen. Där skapar de tillsammans med en häst, en get och en kakadua, i?ett flättimrat litet pörte, ett alldeles eget Arkadien i miniatyr.
I bakgrunden finns också Luticias förlorade barn som hon alltjämt sörjer, samt en bror utsänd i krig.
När så Luticia står inför att förlora även Silas tar hon till drastiska kirurgiska åtgärder för att rädda, och i sin egen kropp inkorporera, den älskades liv.
Det är i ordets allra bokstavligaste bemärkelse en fantastisk berättelse Fredricson skapat, som hon dessutom, föredömligt kort, lyckats klämma in på endast dryga 100 sidor. Det är en historia som trots att den behandlar några av konstens mest nötta ämnen, kärleken och döden, och trots sina många referenser till antik och grekisk litteratur, ändå känns som något fullkomligt eget. Mycket tack vare Fredricsons konsekventa och kompromisslösa sätt att förhålla sig till stoffet.
Mest av allt utgör Sapfos tvillingar en lyrisk besvärjelse mot förgängelsen och döden, skriven på en poetisk, ibland svulstig, snudd på patetiskt storvulen prosa, men som är, det måste tilläggas, oemotståndlig och inte sällan berusat hänförande.
Fredricson är framför allt en mycket modig författare. För det krävs mod att, i det annars rätt så ängsliga och korrekta svenska litteraturklimatet, så utan skyddsnät kasta sig ut i det romantiskt storslagna. Det krävs också självförtroende för att, med högt ställda pretentioner, ta itu med de grundläggande existentiella frågorna. Här handlar det verkligen om Döden med stort D, om det som Fredricson benämner ?det sista andetagets konst?.
Det är ett mycket rörande uppror mot livets villkor som Fredricson i sin bok leder. Såklart en hopplös kamp men som, om inte i?seger, i bästa fall åtminstone kan mynna ut i acceptans. Som författaren skriver: ?Ett stort ?trots allt? eller ?mot alla odds? måste skrivas som epitet till allt som lever.? Ja, i den moderna sagans form skildrar Fredricson det faktum som för de flesta av oss tycks så svårt att uthärda; att vi oundvikligen ska förlora dem vi älskar.
Efter att ha läst Sapfos tvillingar kan jag bara, i sann sapfisk anda, säga: Jag älskar den här boken.