Författaren Lena Kallenbergs nya bok Södermorsor för ofrånkomligt tankarna till alla de ”lattemammor” som befolkar Södemalms, allra helst SoFo:s, alla fik med sina små telningar i exklusiva, joggingvänliga och ufolika barnvagnar. Alla så manikurerade, slimma och välansade att man nästan blir rädd. Rädd för sin egen stadsdel, för ja, jag är också en av dessa Södermorsor, om än inget i närheten av den ovanstående beskrivningen.
Det är inte heller de Södermorsor som Kallenberg beskriver i sin bok. Snarare ett slags motsats. Den jag faktiskt kan känna igen från den tiden då jag flyttade till söder. Ett 80-tal med morsor som kämpar för sin och sina barns överlevnad. En rest av ett trasproletariat om man vill hårddra det hela. Ensamstående, lågutbildade och lågavlönade kvinnor, men för den skull inte brutna. Nej, tro inte det för en sekund. Starka kvinnor. Sega i köttet. Arbetsamma. Och i högsta grad levande. I solidaritet med sina lika ensamstående väninnor. De hjälptes åt.
I alla fall hjälper huvudpersonen Lena i boken sina vänner med dagishämtning och barnpassning. Mellan knoget inom hemtjänsten och de egna barnen och hushållsarbetet. Och alla de relevanta funderingar hon har på livet, äktenskapet och samlivet och inte minst de samhälleliga och politiska skeendena. Som exempelvis avpersonifieringen av ”vårdtagarna”, kunderna inom vården. Och effektiviseringen som följer i dess fotspår, som ett brev på posten. Och som huvudpersonen Lena kämpar så tappert mot.
Och för att inte tala om den smygande ”bostadsrättifieringen”, lyxsaneringarna och chockhöjningarna av hyrorna. Det ägnas en hel del sidor. Med all rätt. Det var en stor bidragande faktor till den urholkning av det ”genuina” Södermalm som skedde . Det Söder som hade plats för de lite udda, för fyllgubbarna på parkbänkarna, pensionärerna, arbetarna och de lågavlönade ensamstående morsorna. Inte som idag: it-konsulter, mediakändisar, skådespelare, konstnärer, journalister, arkitekter osv. Folk med pengar. Folk ur en och samma samhällsklass. Boring! Verkligen enahanda.
Nej, då är det befriande att läsa Lena Kallenbergs dagbokslika och renrakade prosaskildring av ett forna Södermalm. I mångt drar den fram samma slags känsla som Ulf Lundells Stockholmsskildring Jack gjorde då jag i 20-års ålder beträdde alla de gator han beskrev.
Då levde jag mig in i det vilda kroglivet, i dag passar Lena Kallenbergs Södermorsor mig bättre. Nästan som hand i handske. I alla fall värderingsmässigt och ur rent mänsklig synvinkel. För det var ett humanare Söder som hon skildrar. I alla fall vill jag minnas det så.