Upptakten till Eva Ludvigsens debutroman hade nog kunnat vara spännande. En ung kvinna hoppar av en buss ute i den australiensiska ödemarken. Hon är svettig, smutsig och förvirrad. Lova, som hon heter, är från Sverige, och varför hon befinner sig ensam på andra sidan jorden är oklart. Denna känsla av desorientering och flykt blir dock inte långvarig.
Redan på de första sidorna får Lova trots noll erfarenhet arbete på den fårfarm där större delen av handlingen utspelar sig. Farmen drivs av två rivaliserande syskon, och Lova, som flytt hemlandet av skäl som länge förblir oklara, dras strax in i gårdsfolkets intriger.
Eva Ludvigsen är född 1974 och har liksom sin huvudperson en bakgrund i Uppsala. Att förlaget förpackat hennes berättelse slarvigt – kvinnan på omslaget ser helt annorlunda ut än Lova beskrivs och bokpärmen är full av klichéer – är rimligen inte hennes fel. Men tyvärr går bruksberättandet, det som får bygget att kännas som en ranglig kuliss, igen innanför pärmarna. Beskrivningar av människor, miljöer och tankar är fulla av standardfraser. Är någon förtjust syns det på ”rosiga kinder”, vid förvåning höjs ögonbryn. Det råder inga tvivel om var läsarens sympatier förväntas ligga: systern på gården är otrevlig och orättvis, medan brodern är ”god” och hans hustru ”piper” och ”slår ihop händerna i förtjusning”. Traktens veterinär, som Lova inleder en romans med, har ”seniga solbrända muskler” och ”glittrande gröna ögon”.
Språket är därtill fullt av upprepningar, konstiga vändningar och rena syftningsfel, och flera gånger använder Ludvigsen uttryck hon inte själv har grepp om, som när en katt kommer promenerande ”i sakta gemak”. Lägg därtill ett byråkratiskt drag, och vi har ett språk som rycker i berättelsen som ett otympligt kamerastativ.
Det vore förstås ogint att begära att en författare från början ska ha sådan kontroll över sina uttrycksmedel att stil, innehåll och avsikt harmonierar perfekt.
Vad man kan se är tendenser och möjligheter, och hos Eva Ludvigsen finns en lovvärd vilja att berätta om människors läkning efter svåra erfarenheter. Om hon gör sig av med en tendens till självgodhet – som när Lova ”borde skriva en bok” för att hon hittat ”receptet på lycka och välgång” – och kombinerar det med bättre språkhantering kanske hon kan skildra såväl mörker som hopp på det sätt hon vill. I så fall kan hon mycket väl åstadkomma intressanta saker i framtiden.