Mörka krafter bland pensionärer

Sanntuna är en sömnig småstad någonstans i en av Sveriges avkrokar. På ett äldreboende jobbar den unga tjejen Naima. Hon har invandrarbakgrund. Varifrån hon kommer får läsaren aldrig veta. Men namnet är arabiskt; "ai" är ingen diftong som man liksom en och annan recensent lätt kan förledas att tro.Mellan "a" och "i" ska det vara en kort paus. Dessutom ska i:et uttalas långt ner i halsen och med emfas. Bokstaven kallas "ain" och är den artonde i det arabiska alfabetet. Naima betyder ungefär "välsignad".Det är möjligt att namnet på bokens huvudperson har lika lite relevans för verkets konstnärliga kvalité som det faktum att Viktor Rydbergs lilla pudel hette Mufti (en muslimsk skriftlärd) har för en analys av hans diktning. Men som arabofil kan jag inte låta bli att fästa mig vid sådana detaljer. Hur som helst så är det kul att bokens hjältinna har en muslimsk-arabisk bakgrund, "med en sjalett om håret". Annars är det ju vanligare hos skurkarna.Intill kyrkogården pågår ett bygge. Så en dag fastnar grävskopan i något som borde ha lämnats orört. Det är ett gammal järnkors, låset som håller Skymningsfursten eller Esdraelon som han egentligen kallas, utanför för vår värld.Nu rider han i vår verklighet med sitt följe och tar skog och mark i besittning. En efter en av de uttråkade tanterna på äldreboendet lockas ut i fördärvet av ett underligt spelande ljus. Det är projektionen av deras innersta längtan. Av egen fri vilja går de sin undergång till mötes. Men detta grymma öde drabbar inte bara de gamla gummorna, även en orienterare försvinner spårlöst i dimman och kyrkans kantor blir galen då hon hindras att bege sig till den "himmelska musikens" källa.Tristessen på äldreboendet med tevens tomma pladder och människornas tomma blickar ställs mot den underbart förfärliga sagovärlden. Men skenet bedrar och villkoret för att gå över till den andra sidan är döden.Nu gäller det för Sabina, byns kyrkoherde att fördriva det onda från Sanntuna. Men hennes tvivel gör henne svag. Hon hånas i avgörandets stund av en skrattande andefurste, trillar omkull och slår sig medvetslös. Den som till slut besegrar de onda är den jordnära flickan Naima. Hon som var bland de första att se ljuset fladdra i korridorerna på äldreboendet men aldrig föll för frestelsen att följa efter. Hon blir de mörka krafternas överman.Kristoffer Leandoer är ingen gröngöling inom fantasygenren. Tidigare har han skildrat "Hissvärlden" i en rad böcker. Det märks, han har lyckats med att skapa en ovanligt lyckad syntes mellan vardagsrealism och spökhistoria. Storyn är genialiskt konstruerad med många bottnar och stor koncentration. Prosan är stämmningsmättad och lyrisk. Här finns knappt ett onödigt ord.Men fram emot slutet flippar det ut lite. Så länge läsaren inte får träffa fursten i egen hög person finns möjligheterna till andra psykologiska eller allgoriska tolkningar kvar, men när man väl får komma in till "den andra sidan" blir det lite platt ochsmått fånigt. Man blir lätt besviken.En av de bästa ingredienserna är Naima. Så här till mångkulturåret talas det om hur invandrare ska integreras i kulturlivet. Leandoer har gjort det på ett mästerligt sätt. Ett bevis på hur pass välintegrerat det är, är kanske att ingen sagt ett knyst om Naimas troliga arabisk-muslimska ursprung förutom undertecknad.Så här tänker gumman Siri Brane, när hon står och väger mellan att förbli på äldreboendet eller ge efter för sina inre begär: "Och personalen, var tyvärr, idioter. Den snälla, mörkhåriga flickan var den enda som gick att prata med".