Mörka bilder hos Rendel

En grupp människor på en ö tar emot den nya kyrkoherden. Något är fel. Frågan är vad. Läsaren blir snart varse att den stundtals obehagliga stämningen har att göra med en försvunnen flicka. Öborna berättar enstämmigt, men också mycket nervöst att flickan bränt ner ett hus och dödat sin far. En klassisk mordhistoria? Upplägget är av klassiskt snitt à la Agatha Christie.

Fast precis så ”klassisk” är inte denna berättelse. Främst beror det på formen men även på händelseförloppet. Berättelsen cirkulerar förvisso runt ett mysterium, men någon listig och mysterielösande kyrkoherde återfinns inte här. Inte heller någon egentlig lösning i traditionell mening. Nej, jag avslöjar inte för mycket nu. Det här är en skildring av gruppdynamiken i ett slutet samhälle, där en grupp människor av olika neurotiska anledningar enats om att tiga om vissa väsentliga saker. Varför prata ut om det som faktiskt berör och påverkar oss som allra mest? Istället låtsas man som att det regnar. Ett negativt flockbeteende som alltid, förr eller senare, slutar med att allt går åt pipan. Så också i The Vicar Woman.

Berättelsens stora behållning ligger i Uppsalafödda Emma Rendels fantastiska syntes av bild och text. Språket är korthugget, oftast avmätt. Meningarna korta och kärnfulla. Bilderna är svartvita, och sidornas komposition utsökt varierade. Rendel erbjuder oss ett utmärkt hantverk. Dessutom är hon en mycket ovanlig och begåvad serietecknare som lyckas skildra känslor av obehag och gruppdynamikens allra mest mystiska villkor och förutsättningar.

Denna grafiska roman väcker verkligen frågor. Det är nämligen så att Rendels berättelse har något dystopiskt, nästan håglöst över sig. Det är ju en sak att bild och text väcker känslor av olika slag. Men vad ger denna berättelse bortom det, lämnar den oss med något slags insikt?

Även om kyrkoherden är den karaktär vi identifierar oss med, är hon knappast någon rättrådig och arketypisk hjälte. Istället är hon, skulle man kunna säga, alltför mänsklig. Hon undrar, funderar och ställer frågor men till syvende och sist drar hon sig ändå undan. I denna bild av kyrkoherden återfinns också berättelsens sensmoral, vi ser där undandragandets effekt, och vi ser kyrkoherden stanna inom sina egna förutsättningar, inom sin egen gräns. För den som verkligen lyckas att påverka är en person som går bortom sin själv. Att ändra på ett tillstånd, sitt eget och andras, är att vara gränsöverskridande. Det är den enda möjligheten, annars inryms bara gruppens, eller omständigheternas gräns och inom den kan riktig förändring aldrig realiseras.

The Vicar Women är en ovanligt intressant studie av gruppdynamik och av undandragandets icke-effekt. Rekommenderas mycket varmt.