Förlaget meddelar att Pia Juuls roman Mordet på Halland fick ”ett storslaget
mottagande i hemlandet Danmark”, bokläsarna röstade fram den som vinnare till Danske Banks Litteraturpris. Pia Juul debuterade med diktsamlingen sade jag, säger jag 2003. Något år senare översattes den till svenska. Redan i debuten fanns en säregen och lågmäld, lite märklig och absurd humor.
Den nya romanen är en berättelse som tar spjärn mot kriminalromanen. Bess, en medelålders författare, lever tillsammans med Halland som mördas på sida tre. Därifrån utvecklas en märklig berättelse. Istället för att läsaren ställs inför intriger och utredningar, som i en vanlig deckare så anhopas frågorna. Det är Bess vi får följa. Hon får reda på en mängd förhållanden som hon inte kände till. Enkla saker egentligen, saker hon borde ha anat. Därför drar jag slutsatsen att hon inte, när hennes man levde, var närvarande i det liv de levde tillsammans. Simpelt ointresse. Det förstärks av de banala bilder Bess ger av sitt förhållande med denne Halland. Men kraftig sorg till följd av någons död kan utlösa en känsla av närvaro. Där befinner sig Bess. Hon kastas in i sitt livs realitet och börjar rannsaka sig själv – de egoistiska val hon gjort. Bess hamnar i ett sökande efter konkreta svar som gör henne till en ännu mer vilsen själ. Hon ställs inför en existentiell kris. Det är som om författaren påminner oss om att när vi tar fasta vid det sakliga för mycket fjärmar vi oss från vårt känsloliv.
Men Mordet på Halland handlar lika mycket om tillvarons absurditeter och brist på sammanhang. Den löser upp i stället för att sammanfoga. Kapitlen är korta och stilen korthuggen. Flera gånger börjar ett initierat samtal mellan huvudpersonen och någon annan men det är först när dialogen pågått en stund som den okände presenteras. Jag får känslan av att den minimalistiska stilen, som detta är en del av, är sprungen ur Bess personlighet, hennes självupptagenhet. Hon återhåller information. Samtidigt påminner detta också om hur Juul skriver sin dikt – saker och ting kan vara lite anonyma. Detta ger en stark och speciell identitet till texten. Den ser lite vimsig ut, men jag har känslan av att Juul hela tiden frågar sig vad berättande är för något.
Det kanske mest finurliga med romanen är att den använder sig av kriminalromanens mall, men vänder ut och in på den. Den redovisar ett mord men ingen mördare. Den ställer frågor men kommer inte med några svar. Bess ber helt enkelt polisen, som dyker upp då och då, att sluta meddela henne om hur utredningen går. Hon ber honom komma tillbaka när den är klar. Hon har fullt upp med sitt eget.
Kriminalromaners fasta mönster är tröttande. Lyckligtvis finns det andra perspektiv än skuld och straff när en människa blir mördad. Det är befriande att Juul slår hål på deckargenren, vänder intresset mot det existentiella, struntar i att låta en polis flåsa runt och klarlägga vad som hänt och komma med svar. Kanske är bokens popularitet ett tecken på att många har fått nog av kriminalromanens enkelhet.
När en berättelse lämnar frågor obesvarade lever den vidare. Då fungerar den lite som livet självt. Den stora osäkerheten vi måste stå ut med är inte bara svår, den skapar också nya berättelser. Pia Juuls Mordet på Halland tar helt enkelt inte slut efter avslutad läsning – den fortsätter länge med intressanta frågor snurrande i hjärnans vindlingar.