Men den ger alltför blygsamt utrymme åt resonemangen kring om det faktiskt hade varit möjligt att sätta stopp för Breivik, skriver MarieLouise Samuelsson.
Terrordåden i Oslo och på Utöya är, likt morden på Olof Palme och John F Kennedy, händelser som alstrar filmer, teater, dokumentärer och böcker, om gärningsmannen, om döda, överlevande och anhöriga.
Nu ger Åsne Seierstad, utrikeskorrespondent och författare, sitt bidrag med ”En av oss. En berättelse om Norge” och i baksidestexten heter det bland annat: ”Ända sedan den 22 juli 2011 har Norge försökt förstå vad som drev massmördaren”. Försöken är begripliga, men man kan undra om det inte finns en poäng med att illdåd faktiskt inte går att förstå.
Seierstad utger sig inte heller för att kunna förklara, utan vill just berätta om Anders Behring Breivik och om dem som drabbats. Hon följer gärningsman och några av offren från födsel och barndom, skildrar anhörigas plåga, deras tankar när omvärldens medkänsla och mediernas intresse klingar av.
Gällande Breivik får man bekräftat det som redan beskrivits; att han hade en ovanligt eländig barndom. Naturligtvis gör detta inte någon till massmördare, däremot kan det vara barndomens brist på omsorg som grundlägger den sociala oförmåga som leder till att han stöts ut ur varje gemenskap han närmar sig, med en kombination av fumlighet och storhetsvansinne. I både graffitigängen och Fremskrittspartiets lokalavdelning hade han föreställt sig en huvudroll.
När han ger upp och blir en World of warcraft-spelande enstöring underlättar isoleringen utvecklingen av patologiskt tankegods liksom förberedelserna av massmordet.
Det brukar heta att vem som helst kan ladda hem bombrecept från nätet, men tillverkningen är inte lika enkel. I detalj återger Seierstads bok komplicerade procedurer, som hur Breivik utvinner acetylsalicylsyra ur kilovis med aspirin, krossar 1 600 kilo gödselkulor och syntetiserar diazodinotrofenol. Detaljer som visar på Breiviks tekniska kompetens, förmåga till avancerad planering och en kuslig målmedvetenhet.
En helt annan sorts detaljer finns i skildringarna av det som hände på Utöya, här beskrivs sprutande blod, bortskjutna ögon, krossade skallar och hjärnor som ligger ”utanför huvudet”.
Om jag förstår avsikten rätt är detta ett sätt att få omvärlden att inse vad som faktiskt hände, hur ungdomarna dog. En behjärtansvärd avsikt, men risken finns att läsaren värjer sig och framförallt: Hur skulle någon annan än den som förlorat sitt barn på Utöya ens kunna komma i närheten av att förstå?
Titeln, att detta är en bok ”om Norge” är värd att fundera över, åtminstone får icke-norska läsare veta en del som vi inte givet visste, från inrikespolitik till studenternas russ-kultur och den norska nationalismens betydelse och symboler, som att det är självklart att också tonåringar vill bära folkdräkt, bunad.
Det är inte ointressant, men det bidrar till att bokens rytm och dramaturgi blir problematisk, som när beskrivningar av landet blandas med å ena sidan märkbar iver att stötta och ge röst åt offren och deras anhöriga och å andra sidan en journalistisk drivkraft att berätta så mycket som möjligt om Anders Behring Brevik, vars namn inte nämns i titel eller omslagstext.
Det signalerar ett slags distans till den som trots allt är bokens huvudperson, man kan få intrycket att författaren är ambivalent till att skriva om och därmed ge ännu mer uppmärksamhet åt den uppmärksamhetstörstande massmördaren.
Det som tyvärr får blygsamt utrymme är att det hade varit möjligt att sätta stopp för Breivik, om norska myndigheter hade skött sitt jobb. Massakern på AUF:s sommarläger hade kunnat förhindras om polisen hade hejdat den bil, fullastad med vapen, som Breivik körde mot Utöya. Larm hade gått, komplett med bilmodell och registreringsnummer, men poliserna som anropades struntade i detta, av skäl som inte framstår som mer storslagna än att de inte hade lust, det var ju fredag.
Man kan jämföra med ”Al-Qaida och vägen till den elfte september” där Laurence Wright inte bara skildrar historik och ideologi, utan också utförligt visar hur terrorplanerna hade kunnat avslöjas om det inte hade varit för futtiga revirstrider inom och mellan FBI och CIA, i kombination med vanligt slarv, att papper blev liggande, olästa. Det finns all anledning att mer utförligt berätta om den sortens klantighet och misstag också kring 22 juli-dådet, för att påminna om att det där att ”stå upp för demokratin” som högstämt proklameras när det ”ofattbara” har hänt, inte är så enkelt som att med godhet bekämpa ondska.
En fungerande demokrati förutsätter också något så föga dramatiskt som oförvitlig myndighetsutövning.