Mördare och offer i Rwanda

"Vi räknade inte längre tutsierna till Skapelsen, såg dom inte som människor, ja, inte ens som djur." Så säger en av hundratusentals folkmordsanklagade hutuer i Rwanda, prästkandidaten Fulgence Bunani, till den franskjudiske författaren Jean Hatzfeld. I boken 'Antilopernas list', som nyligen publicerats på svenska, reser Hatzfeld till några byar i distriktet Nyamata för att prata med både förövare och offer. Det är hans tredje bok om folkmordet och den smärtsamma försoningsprocessen.
Antilopernas list, och dess författare, presenterades i UNT Kultur den 26 april. I den här artikeln vänder jag blickarna mot Rwandas historia för att få ett svar på frågan: Hur kunde det hända?

I början av 1994, innan folkmordet bröt ut, hade Rwanda 7,8 miljoner invånare. Av dessa var 85 procent hutuer. Nästan alla de övriga, fjorton procent, var tutsier. Trots att över 800 000 tutsier mördades, vilket motsvarar två tredjedelar av hela folkgruppen, anses de procentuella andelarna vara lika stora idag. Många exiltutsier, som flytt från Rwanda i samband med tidigare terrorkampanjer, har valt att återvända till landet efter folkmordsjuntans nederlag 1994.
Begreppen hutu och tutsi har vållat en hel del förvirring. Enligt Nationalencyklopedin, för att ta ett exempel, är tutsierna ättlingar till ett nilotiskt herdefolk som på 1300-talet invandrade från Afrikas horn för att ta makten över de jordbrukande hutuerna. Andra forskare däremot avfärdar hela föreställningen om tutsierna som en aristokratisk härskarelit och menar att alltsammans är en europeisk myt som kokades ihop på 1800-talet. De avancerade samhällsstrukturer som de första europeiska resenärerna mötte kunde helt enkelt inte, enligt europeisk bedömning, ha skapats av förväntat primitiva infödingar. Under 1800-talets senare hälft kläcktes den ena befängda teorin efter den andra om att tutsierna var ett invandrat herrefolk som kommit från Egypten, Tibet eller Edens lustgård. De kallades svarta arier och påstods vara ättlingar till Ham - en av Noaks tre söner.

Den belgiska kolonialmakten härskade genom att söndra det rwandiska samhället. Ända fram till andra världskrigets slut fortsatte administratörer, antropologer och missionärer att odla den hamitiska myten om härskarfolket tutsi. Vid förvaltningsreformer på 30-talet gavs alla rwandier ett ID-kort där den 'etniska' tillhörigheten angavs. Hövdingaättlingar klassades, tillsammans med förmögna och även storväxta människor, som tutsier. Belgarnas mål var att etnifiera de sociala och ekonomiska klyftorna i samhället. Överklassen 'tutsifierades'.
I slutet av 50-talet nådde avkoloniseringens vindar Rwanda. Vid kommunalvalen 1960 vann hutuledaren Grégoire Kayibanda, och hans parti MDR-parmehutu, en massiv seger. Vid parlamentsvalen året därpå fick parmehutupartiet 78 procent av rösterna. 1962 blev Kayibanda det självständiga Rwandas förste president.

Kayibandaregimens propagandamakare övertog - och vände på - den hamitiska myten. Decenniers missnöje med den belgiska kolonialadministrationens politik kanaliserades mot de tutsiska 'quislingarna'. Påstådda hot från tutsier blev ett effektivt maktinstrument för att mobilisera de outbildade massorna i den diktatoriska huturegimens tjänst. De första välregisserade massakrerna iscensattes 1959 när den gamla tutsieliten förlorade belgarnas stöd och den så kallade huturevolutionen bröt ut. Redan 1963 hade ungefär 350 000 tutsier flytt ur landet. Så fort en politisk kris skymtade vid horisonten hetsade regimen till nya massakrer mot tutsier.
1986 kollapsade världsmarknadspriset på kaffe som länge stått för 75 procent av Rwandas exportinkomster. Under de följande åren bröt det politiska systemet successivt samman. Nya oppositionspartier krävde fria val och ett demokratiskt systemskifte. Exiltutsier i Uganda bildade RPF (Rwandan Patriotic Front) och startade ett gerillakrig i norra delen av landet. Den demokratiska oppositionen samverkade med RPF-gerillan och avsikten var att störta president Habyarimana och hans diktatoriska regim. Samtidigt växte extrema hutupartier upp till regimens försvar.

Vid ett toppmöte i Dar es-Salaam i Tanzania den 6 april 1994 undertecknade Habyarimana ett fredsavtal med oppositionen och tutsigerillan. Det demokratiska genombrottet var ett faktum. Men hemma i Rwanda förberedde hutuextremisterna en statskupp. Redan samma dag, när presidenten återvände till Kigali, sköts hans flygplan ner med missiler. Försedda men namnlistor sökte milisgrupperna igenom varje hus på jakt efter tutsier och oppositionella hutuer. På landsbygden sammankallade borgmästarna kommunens bönder till kollektiva arbeten för att mörda 'kackerlackor'. Knappast någon vågade protestera. Många drogs med i en vanvettig masspsykos.
"Att beskriva med vilken glöd man upplevde det, hur upphetsande det var, nej det går inte!" Så sa massmördaren Alphonse Hitiyaremye till författaren Hatzfeld. Det hände i Nazityskland, Rwanda och Bosnien. Visst kan det hända igen.

Mördare och offer i Rwanda

Carl Johan Gardell ger en bakgrund till folkmorden i Rwanda utifrån Jean Hatzfelds uppmärksammade bok Antilopernas list.