1980 ger Sara Lidman ut en essäsamling, ”Varje löv är ett öga”, där en obeveklig kritik av kiosklitteraturen är ett återkommande ämne. I förordet skriver Lidman om det som hon kallar ”kioskväldet”, att det ”arbetar på språkets område som bolagen och domänverket på skogens: kalhugg modersmålet med dess ljungkvistar, lindegrenar och ekelöv!” Är detta moralpanik? Mja.
I en av samlingens texter skriver hon om den rasism som genomsyrar westernromanen och spionthrillern, och hur ”de utgår ifrån att vi ska ställa oss på utsvältarnas och folkmördarnas sida”. Är det moralpanik då? Kanske. Eller?
Moralpanik är ett knepigt begrepp. Det enda som står riktigt klart är att det är negativt konnoterat. Tommy Gustafsson och Klara Arnberg gör i sin bok, ”Moralpanik och lågkultur”, ett försök att både definiera det besvärliga begreppet och att teckna moralpanikens svenska 1900-talshistoria ur ett genusperspektiv, med nedslag i signifikanta epoker och debatter där oron över (låg)kulturens verkan på medborgarna härjat som mest.
Som ett dokument över hur medielogiken har sett ut de drygt hundra senaste åren är Gustafssons och Arnbergs bok viktig. Om analysen som sådan tillför något oväntat nytt är däremot mer tveksamt. Det är inte svårt att redan på förhand lista ut att synen på genus i utbrotten av moralpanik (vare sig det gäller Nick Carter, biofilm eller serietidningar) har bestått i en rädsla för att unga pojkar och flickor ska få idéer i sina små huvuden som drar iväg med dem långt utanför de traditionella könsrollerna och det förväntade heterosexuella beteende som inkluderar äktenskap, barn och kärnfamiljsliv. Eller, som i pojkarnas och videovåldets fall, att de ska ta machoaggressiviteten i sin förväntade könsroll alldeles för bokstavligt och därmed faktiskt bli våldsamma också i den verkliga verkligheten.
”Moralpanik och lågkultur” ges ut av Atlas, under vinjetten ”Atlas akademi”. För den akademiska litteraturen är ett etablerat förlag inte att förakta, och för läsarna är den närmare väg till forskningen som en sådan utgivning innebär relevant. Men kan något hända med stilistiken i den akademiska prosan! Det går inte att komma ifrån att ”Moralpanik och lågkultur” är så mördande tråkigt skriven att en bred läsekrets är en utopi.
Synd, eftersom behovet av en fördjupad diskussion om moralpanikens mekanismer ibland kan tyckas skriande. Vi behöver den för att bättre begripa oss på aktuella kulturdebatter, till exempel. Moralpanik förknippas mest med oro över kulturyttringar som bryter mot traditionella och invanda mönster, men hur ska vi se på kritiken mot kultur som tvärtom reproducerar sådana? Kritiken av rasistiska stereotyper i kultur, den som Lidman gav uttryck för, och den som vi sett i debatter om "Lilla hjärtat" och "Barna Hedenhös" – hur förhåller sig den till ett begrepp som moralpanik? Och kritiska röster om brist på estetiska kvaliteter i konst och litteratur, som Lidman också är ett exempel på, har de något med moralpanik att göra? Går det att kritisera nya medier och användningen av dem på goda grunder, eller har vi fastnat i tankebanor där sådant automatiskt avfärdas som bakåtsträvande moralpanik?
Panik låter förstås inte så kul, men hur gör vi med moralen? Ingen vill vara moralist, men vill vi ha ett samhälle där moral helt upphört att vara vägledande i samtalet om kultur (och i livet)? Tommy Gustafssons och Klara Arnbergs bok reser dessa frågor, och med deras historiska exposé i bildningsväskan kan vi dra igång samtalet på allvar.