På sista sidorna av Monster tycks Micael Dahlén komma till något slags insikt om sin egen bok. Det slår honom att den bara är en av många produkter som ”bygger på våra märkliga, obehagliga, okritiska och galna reaktioner på mördare och på vår, som det tycks, eviga fascination för mord. […] I ett försök att förstå industrin har den ironiskt nog blivit en del av den”.
Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv. Det är dock märkligt, på gränsen till otroligt, att insikten inte kommit tidigare under projektets gång. Hans besök hos fem av världens mest berömda mördare, eller ”monster” som han ibland kallar dem som om han inte redan mytologiserar dem tillräckligt, genomsyras av en motbjudande fascination inför psykopatisk kallblodighet.
För mig är det obegripligt vad detaljerade beskrivningar av slakter, styckningar och kannibalism är tänkt att tjäna för syfte – annat då än det sedvanliga i populärkulturen, nämligen att underhålla och fascinera.
Själv mår jag bara illa, lika mycket av författarens förment nonchalanta sätt att beskriva handlingarna som av handlingarna själva.
Ännu obegripligare blir författarens blindhet inför sitt eget haveri med tanke på att han trots allt ägnar stor del av boken åt att diskutera den massindustri som omgärdar kändismördarna, och den centrala ställning som mordet generellt har i kulturen.
Och när han i slutet verkligen kommer till insikt, varför tar han inte konsekvenserna av den insikten och lägger ner boken eller skriver om den?
Micael Dahléns bok kommer säkert att sälja bra. Det brukar ju löna sig att måla mördare i monstrets bjärta, spännande och exotiska färger.