Mord och tång i gotländsk idyll

Det går inte att jämställa mord och tång, men i Släke är de två oönskade inslag i den gotländska sommaren. Och mordet, som snart blir fler, är härligt spektakulärt. Ett ritualmördat lamm hittas inledningsvis i en sjöbod. Därefter en människa som gått samma perversa öde till mötes. Semesterparadiset förvandlas till skräckens ö.Huvudperson är den från Stockholm inflyttade kriminalpolisen Fredrik Broman. Han är i yngre medelåldern och till skillnad från sina kolleger i deckargenren tämligen balanserad. Han lever i ett välfungerande äktenskap, har ett hyfsat nära förhållande till sina barn och ansätts inte av några större livsgrubblerier. Det är mycket skönt. Bittra 50+-poliser som undrar var den fina stämningen tog vägen finns det alltför många av i bokhyllorna.Romanen står stadigt förank­rad i det gotländska landskapet söder om Visby. (Ett ställningstagande som inte är okontroversiellt bland de lokalpatriotiska sommargotlänningarna.) Håkan Östlundh rör sig hemtamt bland enar och kalkstenshus. Miljöerna är fint fångade, vilket paradoxalt nog nästan är en nackdel. Kriminalromanens inneboende driv, jakten på dramats upplösning, gör att man som läsare emellanåt skyndar igenom miljöbeskrivningarna. Det är synd, för de förtjänar bättre.En av Håkan Östlundhs förtjänster är att han inte väjer för mordens konsekvenser utanför polishuset. Skildringarna av vad de innebär för de anhöriga får den plats som de ofta tidigare förvägrats i genren. Det ger romanen en helt annat djup och angelägenhet. Dödsbuden blir till och med plågsammare läsning än den om vad mördaren har gjort med sina offer.Fredrik Broman och hans närmaste har givits ett psykologiskt djup som gör dem någorlunda intressanta. Håkan Östlundh har på det hela taget god känsla för karaktärsteckning. Däremot är de glimtar som han ger av mördarens tankevärld lite väl stereotypa. Kanske är de realistiska, men som litteratur är de mindre originella.Håkan Östlundhs första försök i kriminalgenren måste anses som lyckat. Boken borde ligga högt i SVT:s hög med tänkbara manus att dramatisera. Östlundh använder spänningen som en motor, men den blir inte det självklara huvudnumret. Mycket annat får också plats. Handlingen är dessutom tryfferad med tänkbara ledtrådar som leder den läsare som vill lösa gåtan vilse.Det kan dock tyckas lite spekulativt att förlägga en kriminalroman till ett av landets största semestermål. Semestern är ju som bekant deckarkonsumtionens årstid och det är naturligtvis kittlande att läsa om ond bråd död i den vackra närmiljön. Men å andra sidan — någonstans ska ju dramat utspela sig. Och money makes the world go around. Även Ordfront.