Moodyssons bästa bok hittills

Jag vet inte om Lukas Moodysson liksom sitt romanjag Lucas var punkare i sin ungdom på 80-talet. I vilket fall som helst har han nu skrivit något som man kunde benämna som postpunkroman. Roman – den är till formen inte helt olik hans senaste diktsamling Apo kryp hos (2006) – en litania som berättarjaget maler fram. Mer en tematisk framställning än en linjär berättelse, därför mer lik dikt, men prosa och tre hundra sidor har gett den namnet roman.  Det gör det samma vad man kallar den. Det är en svidande stark text, narcissistiskt självskådande, grävande och ältande. Moodysson vältrar sig i det fula, triviala och vardagliga. Han rotar i sorgen och hatet, håller det på avstånd med en litterär distans som ibland slår över till en svidande känsla av närhet.  

Lukas Moodysson är ikon i det svenska kulturlivet. Först poetiskt underbarn – han debuterade redan som 17-åring. Sedan slog han igenom stort som filmregissör med Fucking Åmål (1998). Efter det kom engagerade filmer som Lilja 4-ever (2002) och det internationella genombrottet kom med filmen Mammut (2009). Det som skiljer Moodyssons poesi – även i romanform – från det mesta av den samtida poesin är att den berör. Visst har hans texter ibland känts lite för enkla men nu finns en tyngd som väger upp.

I Döden & Co som kommer ut i dagarna skriver Moodysson om relationen mellan far och son i jagform. Jaget Lucas (med c och inte med k som författaren) skriver en roman om Marylin Monroe, det första projekt som inte havererat på mycket länge, när hans pappa plötsligt dör.
”Jävla pappa, ska du förstöra för mig nu?” Pappans död berör mer än jaget trott. Det blir oerhört störande eftersom att han inte kan sluta tänka på honom. Romanen blir jagets försök att ta död på minnena av pappan – matematikern som spenderat större delen av sitt liv med att försöka bevisa att siffran noll inte finns. Med döden väcks en mängd minnen till liv.

Moodyssons bok är full med symboler, som kan kräva djupare analys. Oidipus, Madonnan, Gud, schackspel och träd. Kanske skulle man kunna läsa in orden ”Om Gud är död är allt tillåtet” från Dostojevskijs Bröderna Karamazov i texten. Jaget kämpar med sin moral på sina resor till Thailand och Filippinerna. Men kampen kan ses som fåfänga, eftersom redan resan dit är, ur ett perspektiv, västvärldens exploatering av den fattigare världen.  
Det är just komplexiteten, de lite mer svåra sambanden, det dubbelbottnade som gör Moodyssons text läsvärd och intressant. Inget är svartvitt. I början av romanen utrycker jaget också det i en paradox om sin far.  ”Längtade du efter mig? Jag hoppades att du gjorde det. Och samtidigt hoppades jag att du inte gjorde det. För att om du längtade efter mig så betyder det att du älskade mig och det hoppades jag att du gjorde. Men om du längtade efter mig så måste det ha gjort ont och det ville jag inte.” Han både älskar och hatar sin far. Ur de känslorna växer författarens bok fram. 

Även om läsaren känner igen Moodysson sedan tidigare i Döden & Co är det att betrakta som författarens bästa bok hittills. Den är ett fördjupat kraftprov med både känslomässig beröring och intellektuell stimulans. En efterlängtad mognad av hans skrivande konstnärsgärning, som nu är framme där filmandet varit en längre tid.