Monster och mystiska offer

Av en händelse som såg ut som en tanke tilldelades John Ajvide Lindqvist Selma Lagerlöfs Litteraturpris nästan samtidigt som han kom ut med sin tredje roman, Människohamn, där - i Lagerlöfs anda - den mänskliga kärleken tar upp kampen mot såväl de övernaturliga krafter som döljs i tillvaron som mot döden själv. Här är det faderskärlek som står i centrum; Anders sexåriga dotter Maja försvinner spårlöst under en skidutflykt till en gammal fyr i närheten av den skärgårdsö där hans släkt har levt i generationer. Två år senare återvänder han, frånskild och alkoholiserad, till ön, och tycker sig där få meddelanden från Maja; att hon finns någonstans och behöver hans hjälp. Anders upptäcker att det förekommit fler oförklarliga försvinnanden och andra mystiska händelser på ön genom århundradena, och med hjälp av sin rättframma farmor Anna-Greta och hennes särbo, den pensionerade illusionisten Simon, börjar han utforska skärgårdens mysterier.

Den som har läst Ajvide Lindqvist tidigare böcker känner igen sig i Människohamn; det rör sig fortfarande om en saklig samtidsskildring där det övernaturliga obönhörligt tvingar sig in. Även betoningen av familjebandens betydelse känns igen sedan tidigare. Vad som har förändrats är äckeleffekterna, beskrivningarna av blod och slem och förruttnelse har minskat i omfattning, även om några episoder får det att vända sig i magen på en. En annan nyhet är att de populärkulturella referenserna inte längre bara är tids- och stämningsmarkörer; framför allt vävs 80-talsbandet The Smiths texter in i berättelsen på ett suggestivt sätt. Stundom finns här också mer värme och humor än Ajvide Lindqvist har visat tidigare, speciellt i den fina skildringen av åldringarna Anna-Gretas och Simons kärlek.

Men som det påpekas i texten så är alla skräckhistorier mer skrämmande innan monstret dyker upp, och Människohamn är inget undantag. Upplösningen, hur dramatisk den än är, fascinerar inte på samma sätt som den långsamma, gäckande uppbyggnaden av historien. Till saken hör att det är ganska många övernaturliga fenomen att hålla reda på; mystiska offer till havet och öar som dyker upp och försvinner och magiska kräldjur och döda som återkommer. Det blir överlastat och gör att berättelsens suggestiva kraft minskar. Något haveri är det dock inte frågan om, tvärtom så imponeras man av Ajvides Lindqvists förmåga att foga samman många små - ofta i sig själva fängslande - små episoder till en enda berättelse som stundom är så gripande och spännande att man överser med diverse ojämnheter i kanten.

Monster och mystiska offer

Anne Marcusson imponeras av John Ajvide Lindqvists förmåga att knyta samman små fängslande episoder i dennes nya bok Människohamn, och har överseende med det något överlastade stoffet.