Monomanisk megalomani

Sami Saids nya bok är ett slags Post Scriptum till den succéartade debuten. John Sjögren läser en brevroman som inte lyckas ta sig ur sin egen självupptagenhet.

Foto: Annika af Klercker / SC

Litteratur2013-05-16 13:03
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det har knappt gått ett år sedan Sami Said debuterade med den, på många sätt välförtjänt, tokhyllade Väldigt sällan fin. Att följa upp en sådan succédebut är givetvis inte det lättaste. Bok nummer två är ju också, så sägs det i alla fall, författarkarriärens allra svåraste att skriva. Därför är det extra förvånande att Said redan nu, så tidigt efter debuten, ger ut sin andra roman. Eller roman är det egentligen inte frågan om. Snarare ett litteräriserat brev, en text att läsa som ett slags Post Scriptum till debutromanen.

Hela boken är formad som ett brev till Sara. En person som Sami, brevets författare som vi får anta också är författaren Said, aldrig träffat men länge haft brevkontakt med. Sami försöker förklara varför han inte hört av sig på så länge. Det visar sig vara skrivandet, det maniska arbetet med att få den där debutromanen färdig, som gjort att han inte hunnit skriva till henne. För han har, minst sagt, arbetat som en besatt med romanen. Sami beskriver en tillvaro där allting kretsar kring skrivandet. Det är en tillvaro av självvald isolering, där endast vikarietimmarna som lärare för att kunna få ihop till brödfödan, samt de avkopplande stunderna framför teven, innebär avbrott i det annars konstanta skapandet.

Men det är också, eller kanske framför allt, en oerhört självupptagen tillvaro. Brevet Sami skriver till Sara är tänkt som ett slags förlåt-mig-brev, eller rent av kärleksbrev, men blir i stället ett många gånger rent förolämpande tal om ensamhetens och isoleringens nödvändighet. Andra människor är endast hinder som står i vägen för skrivandet. ”Tänk hur mycket tid jag hade förlorat om det fanns vänner och kärlek”, säger Sami. Det är så klart ett djupt tragiskt uttalande. Vilket författaren också tycks medveten om. Ty själupptagenheten är här uppblandad med en plågsam självmedvetenhet. Det finns en självironisk ton i texten, även i dess mest megalomaniska stunder.

Problemet med boken är att den aldrig lyfter ur självupptagenheten. Den förblir en rätt så intern historia. Det är också underligt att en bok som i så hög grad handlar om skrivande faktiskt inte lyckas säga särskilt mycket om vad skapande verkligen innebär. Sami i boken verkar mest skriva för skrivandets skull, för att kunna ge ut den där boken och få kalla sig författare. Egentligen handlar det mer om prestationshets än om skrivande. Och på så sätt säger den kanske ändå något väsentligt om vår samtid.

Men som den stora uppföljaren till succédebuten kommer Monomani inte att bli ihågkommen. Snarare som en parentes i författarskapet. Said lär, enligt egen utsago, ha skrivit boken på en vecka. Vill Said verkligen vårda sitt författarskap bör han nog lägga ner åtminstone ett par år på nästa. Kanske borde han också försöka hålla det löfte Sami ger Sara i boken: ”Aldrig att jag ska skriva om mig själv igen.”

LITTERATUR

Sami Said
Monomani
(Natur & Kultur)