Författaren Margareta Lindholm, som gjort sig känd som glesbygdens uttolkare, utkommer nu med sin sjunde bok, Tan. Tan är en verklighetsbaserad bok som handlar om den berömda neurologen Paul Brocas första kända patient Monsieur Leborgne och utspelar sig i Paris under 1800-talets början. Alltså så långt man kan komma från Lindholms tidigare böcker, kan det tyckas vid en första anblick.
Visserligen är berättelsen placerad långt tillbaka i en förfluten tid och i ett annat land – och inte i den rådande svenska vardagen. Men när jag väl öppnar pärmarna och försjunker i de svarta krumelurerna hittar jag snart Lindholm där. Främst i hennes, som alltid, så precisa språk och i förmågan att titta djupt in i den mänskliga själen. Men inte minst i hennes förmåga att få boken så levande att den rullar under mina ögonlock också då jag slutat läsa.
Varför Margareta Lindholm valt att skriva denna oväntade historia om den stumme och sjuke Monsieur Leborgne, kallad Tan, visar sig bottna i Lindholms självupplevda stumhet efter en stroke för tio år sedan. Då förlorade hon inte bara talet utan också förmågan att skriva, vilket hon lyckligtvis lyckades återerövra och det med stor skärpa.
Lika lyckligt går det dock inte för Tan. Efter allt för många epileptiska anfall tappar han slutligen språket och sin förmåga att skriva och läsa och blir av sin närstående syster motvilligt inlagd på sjukhuset Bicêtre för resten av sitt liv. I över 20 år lever Tan sitt liv innanför murarna. Det är en sluten och mycket enahanda tillvaro som mer kan liknas vid förvaring än vård.
Bicêtre är ett litet välfungerande minisamhälle bestående av andra psykiskt sjuka vårdtagare, läkare, vårdare och andra diverse anställda där var och en har sin uppgift. Tan städar sig genom dagar och år och får på så sätt möjlighet möta platser och människor som han annars inte skulle ha mött. Så möter han hertigen som han inleder en mycket kärleksfull relation med till skillnad från hans tidigare mera hårdföra, och mera utnyttjande, homosexuella kontakter.
Vackrast är ändå skildringen av vänskapen med den maniska rumskamraten och den samhörighet de känner, trots att Tan inte kan prata. Ett slags gemenskap och tillit som går bortanför orden även om Marcel mer än väl fyller upp tystnaden med sitt maniska prat.
Vacker är också skildringen av relationen med den äldre systern som med en envishet, väl värd ordet, vägrar släppa omvårdnaden av och den starka kärleken till sin bror.
På något vis gillar jag att krypa in i Tans bubbla, in i hans kropp. Att få vila där i den inre monologen, i betraktelserna. I skydd av stumheten. Det finns något i det som lockar, åtminstone för den som ständig omger sig med ord. En sorg som dock aldrig rör Tan, som tycks finna sig i det mesta med en märklig frid med också med ett slags mildhet till livet. Så också till döden som han döljer och låter smyga upp för sitt ben mot hjärtat. Ett hjärta och ett livsöde Margareta Lindholm skildrat med en sådan stark tillförsikt och sympati att man inte annat kan än att sluta också denna bok till sitt eget hjärta.