Moln över Uppsala

Visst är det underbart med en alldeles klar himmel, antingen det är stjärngnistrande natt eller ljusan dag. Men det kan också bli enahanda med sådan ogrumlad fullkomlighet. Inga skuggor och nyanser, inga skiftande former att läsa in sina egna drömmar i. Det som tillför det oberäkneliga och fantsieggande är förstås molnen. Diktare och målare liksom vanligt folk med ett poetiskt sinnelag älskar moln. Lika viktiga är molnen för en helt annan människotyp som mäter, bokför, analyserar, systematiserar och i bästa fall även levererar vetenskapliga förklaringar: meteorologerna.

När dessa olika sätt att förhålla sig till de växlande skyarna kombineras i ett tvärvetenskapligt projekt, då kan det bli riktigt spännande. Det bevisas av en nu pågående utställning på Gustavianum samt den i anslutning därtill utgivna skriften Moln - Konst, väder och vetenskap: tvärvetenskapliga essäer om moln, redigerad av universitetets antikvarie Margareta Nisser- Dalman. I tio korta uppsatser behandlas det celesta fenomenet ur lika många olika aspekter.

De sista skola bli de första, står det i Bibeln, och det är därför inte mer än rätt att här börja med Christers Åsbergs bidrag som kommer sist men behandlar det som ligger först, historiskt sett. Det Åsberg som huvudsekreterare i Bibelkommissionen inte vet om såväl Gamla som Nya Testamentets texter är inte värt att veta och han har spårat upp vartenda moln i dem. I centrum står Jahve som residerar på toppen av Sinai omgiven av åskmoln. En exegetisk vetenskapsgren har Åsberg dock missat, låt oss kalla den meteoroteologi.

Saken gäller den molnstod som varje dag visade Israels barn vägen på vandringen genom öknen mot det förlovade landet. Vad hände egentligen, ett underverk? Meteorologerna har ett annat svar. Sinaihalvön är ett ökenland med mycket ringa nederbörd och därför synnerligen fattigt på moln . När israeliterna passerat Röda havet och närmade sig Sinai trädde de in i en ny klimatzon där berget tvingar upp den av havet fuktade luften med kondensation som följd. Så bildades den "molnstod" i öster som visade vandrarna vägen till Palestina. Lite snopet för fundamentalisterna.
Allan Ellenius och Jan von Bonsdorff tecknar några drag i molnens konsthistoria fram till det nordiska sekelskiftet 1900, musikvetaren Sten Dahlstedt analyserar Debussys orkesterstycke Nuages och Carl Frängsmyr ger bakgrunden till meteorologins framväxt medan Hans Bergström oc h Cecilia Johansson reder ut denna vetenskaps grundbegrepp. Det behöver väl inte sägas att alla dessa liksom övriga bidragsgivare är knutna till Uppsala.

För att fortsätta inventeringen ska nämnas numismatikerna Martin Johansson och Harald Nilsson samt etnologen Birgitta Meurling som berättar gamla skrönor om molntussar som faller till marken, plockas upp och används som läkemedel. Två litteraturvetare bidrar också: Ann-Sofi Lönngren och Paula Henrikson. Tala om tvärvetenskap!
Sistnämnda dam ger den mytologiska bakgrunden till Stagnelius drama Bacchanterna och till hennes förträffliga utredning skulle man vilja lägga några ord om Stagnelius lyrik, i synnerhet sonetten Molnen där fysik och metafysik ingår skön förening. Jordens fuktighet stiger upp, kondenseras till moln för att åter falla ner som regn medan själen - om det vill sig väl - efter döden likt ett andligt moln fortsätter himmelsfärden uppåt.
De litterära exempel som Lönngren meddelar skulle kunna mångfaldigas flera gånger om. Aristofanes komedi Molnen och Nalle Puhs ballongfärd är nog så nöjsamma och kontrasterar fint mot Karin Boyes patetiska dikter. För egen del sätter jag Ekelöfs Absentia animi högst inom denna lyrikens meteorologiska subgenre:

O långt långt bort
där simmar i ljusa himlen
över en trädtopp ett moln
i lycklig omedvetenhet!

Ett namn som med rätta dyker upp i flera av bidragen är engelsmannen Luke Howard som alldeles i början av 1800-talet lade grunden till den vetenskapliga klassifikationen av olika molntyper: cumulus, cirrus etc. Det kunde varit skäl att dröja lite mer vid honom, särskilt som han för ett par år sedan ägnades en högst läsvärd monografi av Richard Hamblyn: The Invention of Clouds. Howard inspirerade bland andra den store Goethe till en svit mindre stora dikter. Engelsk romantisk poesi rymmer däremot flera fina dikter i genren, som Shelleys The Cloud, omnämnd i Ellenius uppsats. Med sin intrikata rim- och inrimsstruktur är den mycket svåröversatt. Här ett försök att återge början:

Och när sol går i kvav i ljusdränkt hav,
då andas den kärlek och frid,
och i stillnad kväll faller klarröd päll
över djupen himmelsvid.

Till sist några ord om ett stort moln som nog inte så många hört talas om. Jag stötte på det för ett par veckor sedan i en ansedd engelsk tidskrift. "The Cloud" är it-folkets kollektiva namn på de globala datorservrar som från osynliga höjder betjänar Yahoo, Microsoft m fl. Ett till omfånget betydande moln av det slaget har nog lägrat sig också över Uppsala. Dessbättre skymmer det inte sommarsolen, utom för datornördarna.

Moln över Uppsala

I tio korta uppsatser behandlas det celesta fenomenet moln ur lika många olika aspekter, skriver Staffan Bergsten om publikationen Moln - KOnst, väder och vetenskap.