Modigt om det allra svåraste

En dag hinner verkligheten i kapp oss. Vi har jobbat, stretat och försökt skaffa oss ett liv. Förverkliga oss själva, finnas till för nära och kära. Är detta allt? Vad kunde gjorts annorlunda? Varför frågade jag aldrig om det där avgörande? Ibland kan vi till och med se den där punkten där vi vek av för att komma undan. Efteråt.
"Det kommer en dag när vi måste." Orden är Karin Thunbergs. Hennes just utkomna bok En dag ska jag berätta om mamma har drivits fram av detta måste. I föregångaren Mellan köksfönstret och evigheten gav hon en drabbande och samtidigt hoppfull skildring av sitt eget liv med sjukdom, kriser och oförtrutet skrivande. Det blev samtidigt en storslagen krönika över kvinnoliv i tre generationer.

Men Thunberg är inte nöjd. Nu är det mamma som pockar på uppmärksamhet, långt efter sin död. Hon måste hitta mamma. Hon måste förstå. Vilket betyder: tillbaka till ön. Skärgårdsön där hon själv växte upp och hennes begåvade, roliga, ömsinta mamma förvandlades till någon annan. "Jag letar efter den kvinna som mamma blev. Efter att hon slutat skratta på alla bilder - innan hon begravdes i blek oktobersol, då när hon bara var 61 år. Den mamman jag hade i så många år men inte ville ha. Sopmamman." Personerna runt henne fanns, skriver Thunberg, eller hade kunnat finnas. Händelserna inträffade eller hade kunnat göra det. Var gränsen går är inte viktigt. Viktigt är hur vi hanterar våra hemligheter.

Mamma som hade alla chanser, som skaffat sig utbildning, som var som vinden själv och dansade i bara nattlinnet eller stod och såg ut över havet med svallande hår och röda skor - nog hade hon kunnat? En rik människa, rik på möjligheter. Men hon blir kvar i den lilla slutna idyll som förkväver henne. Inte platsade hon i syföreningen. Och som hon såg ut: "Cyklade i snäv kjol som hon måste hasa långt upp på låren för att kunna trampa uppför backen. Så klädde sig väl inte en anständig maka och mor". Åtminstone inte på 60-talet.
Vid någon tidpunkt klipptes hennes vingar. "Drömmen om ett eget arbete och en egen inkomst vittrade sönder under kökstakets lysrör. Barn släppte taget om livet innan de ens blivit födda. Och så jag då, som flyttade hemifrån så fort jag fick en chans." Ensamheten, tröstlösheten, det förspillda livet. Kanske är det då man håller fast vid det som finns kvar, ting från gamla tider, urtvättade babykläder.

Så långt känns det ju begripligt. Men historien om mammas förvandling började långt tidigare. Ett smygande förlopp från det normala till det absurda. "Bäst minns jag lukterna. Stanken från påsen som jag hittade i ugnen, det måste ha varit en av de första: Potatisskal hade blandats med resterna av köttsoppa, ett halvt mögligt bröd plus två små bebiskoftor, minsta storleken. Inneslutna i plast bildade de sitt eget jäsande kretslopp."
Det skulle bli värre. När skåpen och källaren inte kunde härbärgera mer flydde mamma till skogen, buskarna och kärren med sina hopknutna påsar och grävde ner dem med några raska tag. Något hade tagit över huset och tomten, långt upp till det höga stängslet som markerade militärt skyddsområde. Dit vågade sig ingen. Utom mamma. Bah! Blev hon påkommen log hon bara och pratade om sina kantarellställen. Vinnande och avväpnande. Med helt vanlig röst. Inte den som väste av ilska eller slocknade mitt i ett samtal. Ingen irrande blick och inga gråtattacker. Hemma fortsatte hon outtröttligt att packa och packa om, stoppa ner och trycka ihop. Dessemellan presenterade hon storslagna planer, ett nytt husköp kanske? Tidvis låg hon till sängs, tidvis intagen på sjukhus.

Dottern som tidigt flydde hemmet står på bryggan till sin barndoms ö.
I ryggsäcken bränner brevet som kanske kan ge en förklaring. Mammas journaler.
Det kan hon bara läsa här vid havet, på sin barndoms "trygghetssten".
Journalerna berättar om depression, sömnsvårigheter och oförmåga att sköta hem och hygien. Om oerhörda skuldkänslor efter besök av Hälsovårdsnämnden. Om medicinering och samlar- mani, som dock nu upphört. Fortsatta initiativ läggs på patienten själv. De togs aldrig.
"Varför ljög du mamma? Varför vågade du inte berätta som det var?" Thunberg grubblar över kvinnoarvet: att dölja, att förneka. "Jag blev likadan. Tidigt lärde jag mig att om mamma fick veta, då blev allt mycket mer komplicerat. /- - -/ Bäst att inget säga och försöka reda ut härvorna själv."

Suzanne Osten, som skrivit och satt upp pjäsen "Flickan, mamman och soporna" sa vid ett tillfälle till Karin Thunberg: "sophämtarna vet". Den till det yttersta utsatta människan bevarar det enda hon har. Som går att samla ihop. Soporna som ett skyddspansar mot världen, en andra hud. Man får ta det varligt. Nej, svaret fanns inte i journalerna. Inte hela. Men mamma har fått tydligare konturer. Att gräva sig igenom allt hon gömde undan har gett ett slags befrielse.

I vilken genre ska man placera en bok som denna? Dokumentär? Nej. Roman? Kanske. Pärmarna sluter sig om sina hemligheter, riktigt får vi aldrig veta. Stilistiskt är Thunberg suverän och det förvånar inte ett ögonblick att hon tilldelats Publicistklubbens Guldpenna. Intensivt och vardagligt går hon in i det svåraste utan sentimentalitet. Längst ut på bryggan står en kvinna med röd halsduk. I en svindlande sekund ser hon ut som mamma. Hon vänder sig inte om. Plötsligt går mammas ansikte inte att minnas. Vi får leva med våra skuggor.
"En dag ska jag berätta om mamma. Och då ska hon vända sig om, det vet jag nu.
Då ska hon vända sig om och visa sitt ansikte."

Modigt om det allra svåraste

Pärmarna sluter sig kring sina hemligheter, skriver Bitte Jansson om Karin Thunbergs En dag ska jag berätta om mamma.