Modigt men späckat med misär

Jag minns det som i går, fast det var länge sedan. Jag var tio år och hemma på besök hos min klasskamrat Krille, som egentligen heter något annat. Väggarna i hans pojkrum var tapetserade med porrbilder. Stora affischer på nakna, skrevande kvinnor. Det var lite konstigt tyckte jag, att han fick lov för sin mamma. Men det märkligaste av allt var ändå att det inte fanns något handtag på dörren till Krilles rum. Han kunde inte öppna dörren inifrån. Mamman hade monterat bort det ena. För att det var lugnast så. När hon väl hade stängt dörren behövde hon inte låsa, han kunde inte ta sig ut i varje fall.

Krille var av den där rastlösa sorten, som aldrig satt still och som jämt störde under lektionerna. I dag hade han fått en bokstavsdiagnos och ordinerats amfetamin. För tjugo år sedan botade man problemet genom att sätta honom i en observationsklass. Tillsammans med ett fåtal andra unga gossar, för det var mest pojkar som gick i sådana klasser, hölls han under uppsikt. Jag tror att han trivdes bra, åtminstone till en början. Men sedan började ryktena gå. Krille hade stulit en bil, Krille hade rånat en tobaksaffär, Krille knarkade.

I centrum i Susanna Alakoskis nya roman Håpas du trifs bra i fengelset finns en sådan Krillekille. Han heter Sami och är andra generationens Sverigefinne. Sami har en lillasyster Anni, det är hon som är bokens berättarjag. Genom hennes hågkomster får vi ta del av deras uppväxt, en barndom präglad av en missbrukande och misshandlande pappa. Marginalerna är små, det finns aldrig pengar, aldrig tid. Pappan är aggressiv, mamman vänder sig bort, vägrar att ingripa. Systern blir ansvarstagande, får fina betyg, gifter sig lyckligt och får en dotter. För brodern däremot går det tidigt utför, det är fosterhem, ungdomsanstalter, fängelser, avgiftningskliniker, behandlingshem etcetera.

Turerna fram och tillbaka är många - det är ju så det är i verkliga livet. Dramaturgiskt fungerar detta mindre bra. Det blir tröttsamt att läsa om Samis alla vändor, om alla misslyckade julaftnar och löften som inte infrias. Boken hade vunnit på att bli mer koncentrerad. Alakoski vill få med allt. Berättelsen är tryfferad med misär - barnmisshandel, sexövergrepp, hivsmittade tonårsflickor och apatiska flyktingbarn. När Anni reser till Thailand med sin familj förfäras hon av alla svenska sexturister. Visst, det är ett Sverige av i dag Alakoski tecknar, problemet är dock att bilden grumlas av de många färgerna.
Som en röd tråd genom boken löper det fiktiva samtalet med brodern. Anni ställer frågor, men likt en sentida Ludvig Holberg inser hon också att de knappast finns ett enkelt svar på frågan om varför Sami knarkar. Verkligheten är mer komplex än så.

Boken har en tydlig ramberättelse. Anni har kallats till en hjälputbildning för anhöriga. Under vägledning av diverse terapeuter, präster och socionomer skall hon erhålla de rätta mentala verktygen för att bearbeta och hantera sin relation till den missbrukande. Det gäller att se verkligheten i vitögat, inte att förstå, men väl att hantera. Kursen blir en ögonöppnare, en vändpunkt.

Förväntningarna har varit stora på denna Alakoskis andra roman efter den hyllade debuten Svinalängorna, som dessutom belönades med Augustpriset 2006. Håpas du trifs bra i fengelset är en ovanlig bok i ett land som Sverige, där man måste skriva matlagningsböcker för att kunna försörja sig som författare. Alakoski är en modig skribent, som vågar ta tempen på sin samtid. Som inte drar sig för att beröra ämnen som förvisso är en realitet i många människors vardag, men som de flesta väljer att blunda för. Det fina med Alakoski är att hennes socialrealism aldrig är tråkig eller bedövande. Humorn är ett bärande inslag, och dessutom en bidragande anledning till att berättelserna känns så trovärdiga hur eländiga de än är. Allt är inte nattsvart. Alakoski lär oss visserligen att för en missbrukare är en stor stark tjockare än blod, men även att starkast av allt är kärleken. Bokens Anni släpper nämligen aldrig taget. Sami, trots att han försvinner under längre perioder, finns alltid hos henne. Hon lever sitt liv i skuggan av en missbrukande bror. Hon är en anhörig.

Alakoskis andra roman är tillägnad alla anhöriga. Och visst är de värda en eloge. Utan dem skulle de där Krillekillarna - och tjejerna - stå sig slätt, trots all världens missbruksvård, rehabilitering och goda viljor.
Och Krille då, hur gick det med honom? Det sista jag hörde var att han hade kommit ut från rehabiliteringen, tagit lastbilskörkort och fått ett arbete på en åkerifirma. Nu kan han öppna och stänga dörrar bäst han vill, ensam på de stora Europavägarna är det ingen, och inget, som begränsar honom.

Modigt men späckat med misär

Susanna Alakoskis efterlängtade uppföljare till succédebuten är en modig samtidsskildring. Men ibland syns inte skogen för alla trän, konstaterar Alexandra Borg.