Modiga memoarer från lärdomsstaden

En sen augustidag 1954 stiger en ung man av tåget på Uppsala centralstation. Han är student från Eksjö och frågar sig fram till Filologen, det är svårt att hitta både bland universitetsbyggnaderna och i staden, mycket större än de småländska städer han är van vid.
Ett drygt halvsekel senare är studenten, Rolf Torstendahl, professor emeritus i historia vid Uppsala universitet och har skrivit sina memoarer, Gjort. Tänkt. Känt.
Han bor numera ”i centrum av lärdomsstaden” och förundras över att han en gång kunnat uppfatta staden som stor.
Vägen till hemhörighet i Uppsala går via Waldenströmska studenthemmet, ett val relaterat till uppväxten i ”gudstrons mylla”. Frikyrkobakgrunden och helnykterheten gjorde nationslivet ointressant, historikernas kaffestunder på Ofvandahls blir mer givande. Från 1955 är historia hans basdisciplin och professionella identitet. På bokens baksidestext påpekas att det är ytterst sällsynt att historieprofessorer skriver memoarer.

Och visst, man får veta mycket om vägen ”från gesäll till mästare i vetenskapsskrået” och om att ”vara sin egen i vetenskapens hus”.
Men det är också en högst privat bok, författaren betonar också att han där inte gör ”anspråk på att agera som historiker”:
”Jag analyserar inte mina egna idéer på det sätt som jag skulle analysera andras och jag idkar inte någon ingående källkritik mot mina minnesbilder eller gamla anteckningar.”
Samtidigt märks en strävan att vara ärlig, inte minst mot sig själv, och en iver att redovisa, in i detalj, som är både imponerande och lite rörande pojkaktig. 
Boken inleds med en fin berättelse om uppväxt, familj och släkt i småländsk frikyrkomiljö. Här finns också gripande skildringar av den första hustruns sjukdomstid och död och senare mötet med och kärleken till nuvarande hustrun.
Rolf Torstendahl resonerar också kring sitt eget åldrande på ett sätt som inte många törs. Åtminstone inte de som redan har fyllt 70.
Livet och därmed memoarerna rör sig då och då bort från Uppsala och Sverige och övergår i initierade, engagerade och detaljrika skildringar från professionella och privata resor till Ryssland och Indien.

Det detaljrika är ett genomgående drag. Man får ibland intrycket att läsaren måste få veta allt. Inte bara om vetenskapliga ideal och universitetsvärldens förändring, utan också klubbrekordet i kast med liten boll i Eksjö södra idrottsklubb och att den första datorn Rolf Torstendahl köpte var en HP 110 med separat diskettdrive och printer.
Jag får flera gånger associationer till en blogg, visserligen skriven i efterhand men med bloggens blandning av högt och lågt och mittemellan. Det är som om författaren bestämt sig för (eller inte kan låta bli) att använda ett vidvinkelperspektiv för att inte missa något.

Lika metodiskt som Rolf Torstendahl gör mycket annat tog han, strax efter ankomsten till Uppsala, itu med sin övergång från troende till ateist. Ingemar Hedenius dög inte som vägvisare, det blev snarare Bertrand Russell som gav stöd i avstampet från ”gudstrons mylla”.
Lika många ateister fortsätter Rolf Torstendahl att vara intensivt intresserad av religion, den bästa ”uppgörelsen” med religionen hittar han först 2001, hos Uppsalafilosofen Thomas Anderberg. Politiskt går han från Ohlin-liberal folkpartist till motvillig socialdemokrat, med stor skepsis mot partiets utbildningspolitik.
Den påfallande målmedvetenheten blandas med ambivalens och besvikelser, ofta riktat mot honom själv och också då är det en blandning av det privata och det professionella.

Borde han ha tillbringat mer tid med sin första hustru, när hon låg dödssjuk? Och varför var han så överambitiös som prefekt vid Historiska Institutionen? Fortfarande ligger han vaken om natten och gruvar sig över en miss gällande ett konto, som uppdagades vid ett institutionskollegium.
Rolf Torstendahl pratar med läsaren och resonerar fram och tillbaka. Kring sådant som att han nog alltid har haft lättare att (sam)arbeta med kvinnor än med män. Men å andra sidan, han har kanske ändå inte haft det så svårt med männen heller?
Resonemangen ger läsaren ett slags närkontakt, som om man hade insyn i ett pågående tankearbete. Som när Rolf Torstendahl på sidan 394 plötsligt undrar om han ”kanske ordat för mycket om tankar, teorier och idéer”. Borde det inte ha varit mera av hans kärlek till praktiska göromål? Här har vi nämligen en man som inte bara är händig med motorsågen, utan som också kan virka och sy gardiner.

Ambivalensen finns också i förhållande till Uppsala. Han ”gillar” verkligen staden, därmed inte sagt att han alltid har trivts med Uppsala universitet. Den som har viss inblick i akademiska kretsar vet att där frodas infama intriger och oförsonliga personträtor, ofta om bagateller.
Rolf Torstendahl ligger lågt med personpåhoppen, språkbruket är sansat också när det gäller kolleger han, uppenbarligen, ogillar. Jag misstänker dock att de initierade kan utläsa en del subtila råsopar ur dessa memoarer.
Författaren har dessutom varit listig nog att avstå från att förse boken med personregister, vilket säkerligen är en liten missräkning för kolleger och andra som på brukligt vis tänkt snabbkolla om och i så fall hur de själva är omskrivna. 
Men den som vill veta (och det är sannolikt många, i historikerkretsar i Uppsala och annorstädes) får alltså vackert finna sig i att plöja de 404 sidorna. De liksom andra läsare kan se fram emot att läsa en märkvärdig bok, sympatiskt nördig och existentiellt modig.