Tidigare i år firade Kjell Espmark sin 80-årsdag genom att ge ut ett urval av sina dikter. Idag fyller en annan av våra främsta poeter 80 år: Lennart Sjögren. Även han firar sin födelsedag med att ge ut ett urval dikter, Världskråkan, där texterna sträcker sig från 1972 fram till den senast utgivna samlingen 2008. Boken är illustrerad med träsnitt av Sjögrens fru, konstnären Eva Forsberg. Både Espmark och Sjögren kan sägas befinna sig mitt uppe i karriären vilket är imponerande med tanke på deras höga ålder. Titeldikten till Världskråkan är för övrigt nyskriven och där är Sjögren sig lik i sin kompromisslösa pessimism. Fokus i hans urval ligger just på djur som spelar en avgörande roll i författarskapet. Han kan skriva om myror, om en fluga, en grävling, groda, gris eller råtta. Alltid rör det sig om det lågas och jordbundnas representanter.
Lennart Sjögren föddes 1930 i Byxelkrok på Öland där han fortfarande bor. Under en period av sitt liv var han bonde, vilket kanske förklarar hans jordnära livssyn. Han debuterade som poet 1958 och har gett ut ett tjugotal diktsamlingar, men även prosa- och essäböcker. Sjögren är också verksam som målare och han ställer regelbundet ut sina verk. Havs- och fårmotiv dominerar i hans målningar.
Naturen intar en central plats både i Sjögrens författarskap och i hans konstnärskap. Men hans blick på naturen är så långt från romantikerns som man kan komma. Sjögrens natursyn kan snarare karakteriseras som darwinistisk då han betonar kampen för överlevnad i en hård och grym tillvaro. ”Ty allt jagar allt”, står det i en dikt. Djur får oftast spela en emblematisk roll i författarskapet samtidigt som deras livsvillkor blir en spegel för människans dito. Ändå gömmer den mörka pessimismen i sig en stark medkänsla med allt levande. En redan klassisk dikt av Sjögren handlar om en skabbig räv och den avslutas med denna strof:
Bäst har de småleende och de i själen blinda
sämst har räven i sin utdragna död
och allra sämst
har skabben som dör i brist på räv.
Här sympatiserar han till och med skabben som ”dör i brist på räv”. Kanske är vi alla en skabbig räv dömd att lida en plågsam död. I Lennart Sjögrens universum är människan ett djur bland andra djur och likt dem måste hon kämpa mot omöjliga odds – lidande, våld, död. Bara de utvecklingsstörda och de galna undgår livets grymma spel.
Hos Sjögren smulas den civilisatoriska överbyggnaden av moral, religion och filosofi lätt sönder i den hårda kampen för överlevnad. Kvar blir den råa livsdriften. I det avseendet liknar han den engelske poeten Ted Hughes som också han gärna skriver om djur där rovinstinkten ofta står i fokus. Ett av Hughes viktigaste verk heter Kråka och där skulle mycket väl dessa rader ur Sjögrens nyskrivna dikt Världskråkan kunna ingå: ”jag ropar ut min hunger / det har jag gjort i tusen år och tusen till / min hunger efter liv och död.”
Till skillnad från andra djur är människan ett djur med ett spöke inom sig: sitt eget medvetande. Det innebär både en förbannelse och en välsignelse. Men oftast leder det till destruktivitet i stor skala. Sjögren är egentligen en civilisationskritisk diktare som i bok efter bok pekar på de ödesdigra konsekvenserna av ett otyglat mänskligt maktbegär: miljöförstöring, krig, profittänkande, exploatering, klassklyftor.
Flykt är ett nyckelord i Sjögrens diktning och därför skriver han gärna om fåglar. Men flykt har inget med transcendens att göra, ett överskridande av livsvillkoren, utan istället handlar det om att uthärda genom att fly. Alla lever vi ”nära dödens land” och flykten blir ett sätt att finna en möjlig, eller rättare sagt omöjlig frihet under dödens herravälde. I Sjögrens sena författarskap märks ändå en ton av försoning, en strävan att inte stirra sig blind på tillvarons mörka och destruktiva sidor.
I den märkliga dikten ”Den romerska katten”, som avslutar Lennart Sjögrens urval, talas det om ”det nedre upproret” som ett sätt att befria sig från ”murarnas makt”. Här antyds den gnostiska föreställningen om världen som ett fängelse för själen som det gäller att fly ut ur. Vägen ut går nedåt till tillvarons botten där det finns en utgång som ingen känner till. Hoppet finns i det okända. Det är en mystisk tanke och kanske är Sjögren egentligen en mystiker mot sin egen vilja. Men han ger inga färdiga svar i sin diktning utan han är den som ställer radikala frågor.
Lennart Sjögren har modet att vara en positiv pessimist med ett absolut sanningskrav. Visst behöver vi sådana röster i en tid då det offentliga samtalet urartat till show och underhållning.