Modig monolog om längtan

Livet - vart tog det vägen? Det frågar sig Marie-Louise - eller Maliss som hon hellre vill kallas - i Elsie Johanssons i dagarna utgivna roman, Sin ensamma kropp.
Vid drygt 70 års ålder befinner sig Maliss i ett brytningsskede. Hon är änka sedan några år tillbaka och lever fortfarande ensam. Hon är vid god hälsa, ekonomiskt oberoende och saknar ingenting, utom möjligen de barn som hon och maken aldrig kunde få. Hon har ett vackert hus och en balkong där hon brukar sitta med en drink och en pläd om benen, och hon har sitt konstintresse, sina kvällskurser och väninnorna som hon då och då äter lunch med.
Maliss försöker intala sig själv att detta borde vara mer än nog och att hon inte kan begära mer av livet. Ändå är det just det hon gör. Hon har en kropp som fryser och en massa överbliven kärlek som hon vill ge till någon, innan det är för sent. Hon längtar efter någon att hålla i handen och värma fötterna hos, men också en kropp att omsluta och omslutas av. Om nätterna drömmer hon om Bocken, hantverkaren som renoverar hennes badrum, och vaknar varm, fuktig och skuldmedveten. Men när han en kväll knackar på med en bukett rosor stänger Maliss dörren, trots att hon inte vill något hellre än att kasta sig om hans hals.

Medan rosorna torkar på gardinstången frågar sig Maliss vad som gjort henne så rädd för kärleken, och hon börjar motvilligt nysta i de sorger och hemligheter som hon burit på under alla år.
Sin ensamma kropp är en berättelse om längtan, uppror, kärlek och ensamhet, och om hoppet om att kunna börja om igen, sent i livet. Romanen är konstruerad som en inre monolog, men antar stundtals formen av en dialog mellan Maliss båda sidor: den upproriska, sensuella, livsbejakande och frihetstörstande, och den förmanande, strikta, räddhågade och försiktiga, som "dunkar ned henne i verkligheten igen" så snart hon tillåter sig att drömma om ett annat liv. Eller om hantverkarens grårufsiga bringa. Beskrivningen av hur Maliss slits mellan dessa motsatta livshållningar känns ibland lite didaktisk men är onekligen effektiv, och öppnar kanske för igenkänning.
Sin ensamma kropp är i alla händelser inte bara en roman som angår läsare i Elsie Johanssons och Maliss generation. Snarare än att handla om problem som dyker upp på ålderns höst är detta en allmängiltig berättelse om en kvinna som står inför ett vägval - att ta språnget ut i det okända eller fortsätta i gamla invanda hjulspår - och vars känslomässiga behov är universella. Oavsett om man är 15, 35 eller 75 är naturligtvis längtan efter närhet, ömhet och bekräftelse desamma. Samma sak gäller de kroppsliga behoven. Skildringen av Maliss lusta är underbart mustig och sensuell. Som vanligt måste man beundra Elsie Johanssons mod och frispråkighet när hon återigen bryter mot ett av vår kulturs kanske djupaste tabun, det som säger att kärlek och sexualitet är något som hör ungdomen till, i synnerhet om man är kvinna. Enbart detta gör Sin ensamma kropp till en viktig och modig bok.

Men den är även läsvärd av andra anledningar. Maliss inre resa mot självinsikt för henne tillbaka till uppväxten i ett lyhört, spritdoftande arbetarhem. Att detta är Elsie Johanssons litterära territorium framför andra märks på texten, som plötsligt spritter till och får nerv och liv.
Ibland kan den sjuttioåriga Maliss meandrande tankar te sig lite planlösa, och boken känns bitvis lite seg, men berättelsen tar raskt fart när hon ger sig ut på dessa strövtåg i det förflutna och minns sina föräldrar och äktenskapet med den bullrige, godhjärtade åkaren Parre. Litterärt sett är detta bokens starkaste partier. I Sin ensamma kropp visar Elsie Johansson återigen att få samtidsförfattare kan överträffa henne i genren arbetarskildringar.
Dessa mörka stråk till trots är Sin ensamma kropp en ljus och optimistisk berättelse, genomsyrad av värme och sinnlighet. Och en nypa gammal hederlig klokhet. "Livet är för stort och för svårt och för djupt för att klara sig på näring från en massa surrogat", skriver Elsie Johansson, och det är just detta man tar till sig från boken - att inte slösa bort livet på halvdan lycka, halvdan kärlek. Och att det aldrig är för sent att bejaka livet och förälskelsen. Det är ett budskap som är värt att lyssna till, inte minst i sommartid.

Modig monolog om längtan

Elsie Johanssons Sin ensamma kropp är en ljus och optimistisk berättelse, genomsyrad av värme och sinnlighet. Och en nypa gammal hederlig klokhet, skriver Catrin Ormestad.