Jonas Modig debuterade som poet redan 1968 men han har på 2000-talet fått en nytändning genom att ge ut två diktsamlingar i rask följd. Nu utkommer den tredje boken i denna nya lyriska fas: Vinter i sommarhuset. Jag har inte läst hans tidigare böcker som verkar ha blivit väl mottagna. Eller har det rört sig om en förlagshajp?
I Vinter i sommarhuset skriver Modig en resonerande och reflekterande dikt som alltför ofta står och stampar på samma fläck. Han är helt enkelt inte tillräckligt modig för att släppa loss som poet. Den inledande sviten i den nya boken handlar exempelvis om vinterns landskap men blir ingenting annat än plattityder och fragmentariska noteringar. Inte heller görs saken bättre av det krystade bildspråket.
Problemet med Modigs dikter är att bra passager drunknar i ett löst och ostrukturerat pladder. Därför blir hans texter väldigt blodlösa och abstrakta. Bäst är han då han dröjer och tillåter sig att bottna i en reflexion eller en iakttagelse.
Den som springer utmed en strand
är alltid den sista människan på jorden,
den sista som ser frihetens vanmakt
försvinna i en linje framåt.
Här sker ett aktivt språkarbete i tanke och känsla som oftast lyser med sin frånvaro i Vinter i sommarhuset. För det mesta nöjer sig Modig med att rada upp en massa påståenden som egentligen inte påstår någonting alls. Förutom att de vill så förtvivlat vara poesi.
Jag läser och läser och läser i Jonas Modigs nya bok och hoppas på en lyrisk kick. Till slut händer det faktiskt i allra sista avdelningen när han skriver naket personligt om att åldras då tiden ”vill åt aortan, vill slå hål på pulsen / och visa vem det är som slutligt härskar”. Här dyker också ett du upp i texterna och ger dem nytt liv. Han skriver att ”det är långt till allt” och ber därför den älskade att skynda sig och komma till honom.
I poesi är det personliga inte bara det sociala och det politiska utan framför allt det existentiella. Jag hoppas att Jonas Modig kommer ihåg denna basala sanning i sin nästa bok. Egentligen borde han veta allt det här eftersom han har varit förlagsredaktör. Men det är kanske just det som är det största problemet med hans poesi.