Romanens jag promenerar som så ofta i sitt Paris. Han går i någons fotspår, söker någon. Nu söker han Dora Bruder, försvunnen sedan 1941. Enligt en gammal tidningsnotis var hon 15 år, när hon försvann. Hon var judinna, hade rymt från sitt internat under tyskarnas ockupation av Paris.
Det har hunnit bli 1965. Romanjaget smälter ihop med skymningsljuset, med stadens gator. Han föreställer sig att de platser han passerar har behållit ett svagt avtryck av de människor som bott där, ett slags fördjupning eller utbuktning, men i Doras fall en urgröpning, tänker han.
Han tror på sammanträffanden och ibland på att en romanförfattare kan vara synsk. Det hör till yrket, fortsätter han sin monolog, den nödvändiga ansträngningen av fantasin, behovet att på ett närmast besatt vis fästa sig vid detaljer för att inte tappa tråden.
Vilken i det närmaste perfekt bild av det denne författare kallar skrivandets magi!
Vad driver då en människa att rymma? funderar han vidare. Och i Doras fall, varför rymde hon från det katolska flickinternatet Saint-Coeur-de Marie, där hon var skyddad mot Gestapos framfart? Visserligen var det inte uppvärmt och man åt bara rovor, det har han fått reda på genom att fråga ut en annan tidigare elevs mor. Men han får det ändå inte att gå ihop. Dora var inte införd i juderegistret, hon hade kunnat bli "bortglömd".
Sedan minns han när han själv rymde den 18 januari 1960. Då var han på väg att också han fylla 15 år. Det var en kall och färglös dag och hans känsla av att ett skruvstäd drogs åt hade blivit allt starkare.
Incidenten fick också mig att minnas en kall och färglös dag. Skruvstädet hade dragits åt också för mig. Jag frestades starkt att rymma, att ta första bästa plan från Bryssel-Zaventem. Men jag gjorde det inte. Jag hade till skillnad från den unge Modiano ansvar för en familj.
Det är så romankonsten kan fungera. Som en pil in i minnets labyrinter.
Dora Bruders författare är själv till hälften jude genom fadern, den italienskfödde Albert Modiano. Till denne sin far har han ett kluvet förhållande. Han saknar honom och han berättar i Dora Bruder om en smärtsam brytning med fadern efter att han hade försökt få sonen tvångsrekryterad till en militärkasern.
Dora Bruders far greps i mars 1942 och fördes till interneringslägret Drancy. Dora hittades av polisen och fördes tillbaka till sin mor från polisstationen Clignancourt.
"Var, i Paris denna vinter 1941/42 som var den mörkaste och hårdaste vintern under ockupationen, då snön föll redan i november, temperaturen sjönk till minus femton i januari, vattnet frös till is överallt och halkan och de ymniga snöfallen höll i sig långt in i februari? Var fann hon sin tillflykt? Och hur bar hon sig åt för att överleva i detta Paris?". Ett exempel på Modianos metod att via naturen och väderleken skildra ett dramatiskt skeende.
Författaren fortsätter följa i hennes spår. Det slutar den 18 september 1942 då, Dora i sällskap med sin far lämnar interneringslägret Drancy i en transport mot Auschwitz.
"Jag kommer aldrig att få veta hur hon tillbringade sina dagar, var hon höll sig gömd… Det är hennes hemlighet…"
Modiano skriver tydligt, engagerat och med psykologisk skärpa om det mest outhärdliga.
Outhärdligt är också minnet av Rudy, den två år yngre brodern, som dog vid tio års ålder utan att att Patrick fick veta hur och varför.
Fadern meddelar honom bara helt kort att han är död (refererat i Modianos "Un pedigree" (en genealogi). Kanske är det här vi hör de första takterna i Modianos sorgesång över livet . En sorgesång vars genomgående tema är försvinnandet.