Modet att trotsa jantelagen

Det är i år femtio år sedan kyrkomötet fattade beslut om kvinnors prästvigning i Svenska kyrkan. Samma år beslutades på annat håll att kvinnor kunde bli poliser. I Norge togs avgörandet om kvinnor som präster 1938 och i Danmark 1948. 1958 fick Svenska baptistsamfundet sin första kvinna som pastor. Hon heter Ulla Bardh och har just blivit doktor på en avhandling i kyrkovetenskap.
Inom framför allt Helgelseförbundet, Örebromissionen och senare Pingströrelsen finns en lång tradition av kvinnliga ledare. Sedan 1800-talet hade kvinnor sänts ut - ofta två och två - som förkunnare och församlingsledare. De kallades evangelister. Även om kvinnor inte blev evangelister kunde de tack vare frikyrkornas organisation som demokratiska folkrörelser få betydande inflytande. Ulla Bardh talar om den kritiska lojalitet som fortfarande präglar många av dessa frikyrklighetens sammanhållande länkar.

Ulla Bardh bor i Uppsala och är en välkänd profil i staden. Hennes doktorsavhandling heter Församlingen som sakrament. På omslaget är en underbar bild från Alnö gamla kyrka i Härnösands stift. Det är en leende Kristus vars kropp är sammanflätad med omgivningen. Kristusbilden är huggen i trä på den dopfunt där människor döpts i snart tusen år.
Bardhs material är 30 djupintervjuer med frikyrkligt engagerade individer födda mellan 1911 och 1965. Intervjuerna är gjorda 1993-1994. Analyserade genom Ulla Bardhs långa erfarenhet och grundliga bildning utgör de värdefulla tidsdokument. De berättar om en frikyrklighet som genomgår förändringar. Från ganska slutna föreningar, som kunde ge plattform och fostra samhällsengagemang hos samhällsklasser utanför styrelserummen, blev de på 60-talet engagerade för solidaritets- och rättvisefrågor. Ingen av de 30 intervjuade har vuxit upp helt utanför frikyrkan och det säger mycket om rekryteringen i dag. Samtidigt har omvärlden har förändrats. Till exempel är Svenska kyrkan numera det samfund som vuxendöper flest.
De som har intervjuats hör hemma i de tre gamla frikyrkorna i Sverige: Svenska Missionsförbundet (som numera heter Svenska Missionskyrkan), Metodistkyrkan och Svenska baptistsamfundet. Svenska Alliansmissionen, Fribaptistsamfundet och Helgelseförbundet finns också med i undersökningen. Det är dessa tre fyra som har gått samman till det som nu heter Evangeliska Frikyrkan.

Vad Bardh framför allt visar är själva församlingens betydelse för dem hon intervjuat. Trots teologiska åsiktsskillnader i kärnfrågor som relationen mellan barndop och vuxendop kan frikyrkans människor gå samman i församlingar över åsiktsgränserna. Det blir alltmer vanligt med ekumenik på lokalplanet trots att samfundsledningarna påvisar meningsskiljaktigheter. Förklaringen anger Ulla Bardh redan i titeln: Församlingen är ett sakrament för hennes informanter, även om de aldrig skulle uttrycka sig så. För den som väljer att fördjupa sin relation till Kristus genom att engagera sig i en frikyrkoförsamling, erbjuds gemenskapen som själva evangeliet. Barn- och ungdomsverksamheten, musiken, det gemensamma ansvaret för lokaler och ekonomi, gestaltandet av gudstjänsterna blir uttryck för Guds handlande med församlingen.
Sakramenten är de redskap som används i kommunikationen mellan det mänskliga och det gudomliga. Det var därför den tyska teologen Karl Rahner kallade Kristus för ursakramentet. Det som har uppfattats som hårdnackat moraliserande från frikyrkorna var ofta ett värnande om församlingens helighet. Man ville göra församlingen vad man uppfattade som syndfri och "ren". Ulla Bardh visar att bland dem som hon har intervjuat tror sig ingen tillhöra "den rena församlingen". De vet att de lever i livets alla gråzoner. Teologiskt uttryckt är medvetenheten hög om att de tillhör Corpus permixtum, den blandade församlingen.
Att man lokalt går samman och samarbetar alldeles utmärkt, trots att kyrkoledningarna skiljer sig åt, är inte bara typiskt för frikyrkligheten De många samarbetskyrkorna i Tyskland vittnar om samma starka betoning på gemenskapen. Fast där är det ofta lutheraner och katoliker som samsas i samma kyrkobyggnad till gemensamma gudstjänster.

I ett samhälle som blir alltmer pluralistiskt bär de gamla frikyrkorna på viktiga kvaliteter. Deras medlemmar tränade tidigt på att bryta av mot den kult av likhetens principer som ofta präglade industrisamhället. Frikyrkofolket stack ut hemma i småstaden, bondbyn och bruksorten. Deras samlingar i bönehusen trotsade tidigt jantelagen. Att kvinnor tog plats som ledare är bara ett exempel på hur frikyrkofolket vågade göra skillnad. Träningen att avvika har annars få av svennarna. Modet att stå för kontraster krävs i regnbågsnationen Sverige där ingen längre kan vara "som folk är mest". Ulla Bardhs viktiga forskning visar att det modet finns bland medlemmar i Frikyrkosverige. Måtte framtiden ta dem i anspråk!

Modet att trotsa jantelagen

Ulla Bardh är en av Sveriges första kvinnliga pastorer. I sin doktorsavhandling har hon kartlagt den uppbyggliga gemenskap frikyrkorna erbjuder sina medlemmar, skriver Mikael Mogren.