Moberg sedd genom brevkorrespendens

Vilhelm Moberg-sällskapet fortsätter sin framgångsrika utgivning och häromdagen nådde en ny volym bokhandeln. Under den stillsamma boktiteln "Om Gud vill och hälsan varar". Vilhelm Mobergs brev 1918-1949 framträder en ung bildningssökare och en medelålders författare som minsann aldrig skräder orden. Ingen samling av författarbrev som jag tagit del av redovisar så många rasande angrepp på institutioner, myndigheter och även författarkollegor som denna drygt trehundrasidiga skrift. Den kommer att följas av en andra del, förmodligen ännu digrare.

Sällskapets val av utgivare kunde inte ha varit bättre. Den som ansvarar för utgåvan är doktoranden Jens Liljestrand, som är på god väg med en avhandling om Mobergs utvandrarserie - visserligen redan mycket omskriven men långtifrån färdigforskad.
Utgivaren har ställts inför en rad svåra problem. Mobergs syn på brevens status var länge att hela rasket borde brännas för att inte blottställa enskilda människor. Utgåvan respekterar det synsättet såtillvida att den största korrespondensen i den väldiga Moberg-samlingen på Kungliga Biblioteket, nämligen breven till hustrun, har utelämnats. Detsamma gäller också breven till barn och släkt med undantag för några brev till föräldrarna.

Tilläggas bör att utgåvan är ett urval ur Mobergs väldiga brevproduktion och att utgivarens insatser för att få till stånd brevvolymen är beundransvärda. Betänk att Mobergsamlingen på Kungliga Biblioteket till största delen består av inkommande brev till Moberg. Liljestrand har alltså efter en inventering fått lov att gå ut till andra offentliga brevsamlingar och enskilda personer för att spåra upp Mobergs brev. En effekt av utgåvan kan kanske bli att fler brev kryper fram ur gömmorna.
Utgivarens högst rimliga målsättning har varit att prioritera "brev som berör intellektuella och professionella angelägenheter". Vi slipper alltså skräddarräkningarna. Sedan jag granskat Liljestrands urvalsdiskussioner känner jag mig trygg med honom som ciceron. De brev som återges är medtagna i sin helhet och utan ingrepp av utgivaren. Liljestrands princip är alldeles klar: "Moberg avskydde tillrättalägganden lika mycket som censur. Att göra redigeringar i breven för att få honom att framstå som mindre radikal, mindre arg eller mer anpasslig hade varit uteslutet."

Det bästa sättet att ge UNT:s läsare en uppfattning om vad boken rymmer är nog att presentera några längre brevcitat. Breven presenteras i kronologisk följd. Första avdelningen "Drömmaren 1919-1927" domineras av långa öppenhjärtiga epistlar till förtrogna ungdomsvänner. För Pälle Segerborg på Vadstena Läns Tidning, som gav honom en oavlönad volontärplats 1919, biktar han sin misantropi i april 1920. På det hela taget visar den unge Moberg böjelse att se allt i svart samtidigt som breven också vittnar om häftiga humörsvängningar:
Det tycks i alla fall vara min lott att gå ensam, oförstådd och föraktad genom livet, vare sig jag bor i stad eller på land. För ett par år sedan var jag mina föräldrars hopp, nu är jag deras sorgebarn, som de fått för sina synders skull, det säga de själva. Ty jag arbetar med det "sämsta som finns" - med att dikta. [ - - - ] Snart blir jag väl utstött både från hemmet och mänskligheten i övrigt. Och lyckligtvis har jag en egen värld i hjärnan, en värld som jag skapat själv och gjort precis så som jag vill ha den, så jag kan gott ge fanken i människorna, som aldrig har ett gott eller vänligt ord åt mig mera nu för tiden.

Men genombrottet i den litterära offentligheten inträffade 1927 med soldatromanen och nästa kapitel består av brev som alla handlar om hur en bondpojke från Småland etablerar sig som författare i Stockholm och skaffar sig kollegor. De flesta breven i volymen riktas till författare eller tidningsmän som Sven Barthel, Eyvind Johnson, Sven Stolpe, Ivar Harrie, Olle Holmberg och Torgny Segerstedt. Vilhelm Moberg tar gärna ställning i tidens litterära stridsfrågor och blir ofta invecklad i diskussioner om olika författarskaps värde eller redaktionella ställningstaganden i pressen. Hans avståndstaganden från nazismen men också från kommunismen har verkligen skärpa.

Genom att sälja följetonger och romaner till tidningen och förlaget Folket i Bild hade Moberg varit en av dem som givit FIB-redaktören Ivar Öhman luft under vingarna. Men i breven till Eyvind Johnson blir diskussionen om FIB-företagens politiska position nog så skarp. Från USA skriver Vilhelm 1949 till Eyvind med anledning av en pågående debatt i Sverige om FIB:s antiamerikanska artiklar och återges i bokens faksimilupplaga:
Amerika skall ju självklart angripas och kritiseras - och här finns mycket som man tycker hjärtligt illa om - men då måste man väl i konsekvensens namn undersöka, om det inte möjligen finns några fel på Ryssland. Annars börjar man ju undra vad det är för jäkla ugglor som bor i mossen. Jag förstår ju att Ivars ställning är svår: Hans tidnings läsekrets består ju till en stor del av kommunister och kommunistsympatisörer, och han riskerar ju att förlora dessa läsare om han angriper Ryssland. Men ärligheten varar alltid längst som Du vet - ja, den räcker i evighet därför att människorna använder den så litet.

Som ett enda exempel på en brevväxling som slutar i ren fiendskap må fallet Sven Stolpe anföras. Skärpan i Mobergs brev och uppenbarligen även i svarsbreven blev desto större, eftersom bägge kombattanterna var så starkt moraliserande. Moberg skriver det avgörande brevet 10 mars 1941:
Jag har nu gått igenom den brevsamling som jag har från Dig, och helhetsintrycket är beklämmande i sanning. Hur har Du icke här behandlat människor! [En rad exempel ur Stolpes brev anförs av Moberg som fortsätter.] Jag vill icke fortsätta uppräkningen, jag vämjes. Jag förstår icke, att jag icke tidigare genomskådade Dig. På denna tid tyckte jag ännu om Dig och räknade Dig som en av mina bästa vänner. Sedan kom Du till Oxford och vi hade olika meningar om denna rörelse, men vi förblev vänner i alla fall och vi talade rent ut med varandra på ett uppfriskande sätt. [ - - - ] Du har burit falsk vittnesbörd om mig, i ett fall har Du t. o. m. skriftligen erkänt det, och nu kommer ju det ena fallet efter det andra fram såväl om mig som om andra människor. Saknar Du då absolut alla möjligheter att bedöma Dig själv? Kan Du icke försöka se Dig själv med andra människors ögon? [ - - - ] Nu beror allt av Dina handlingar i framtiden! Om det visar sig nödvändigt att göra upp med Dig en gång för alla, så skall jag icke tveka. Var därom förvissad - det är mitt sista ord, och det skall gälla! Din ärlige dödsfiende Vilhelm Moberg.
Man kan tycka att sådana brev borde få ligga kvar och samla damm i arkiven. Ändå är jag beredd att stödja utgivaren i hans beslut att offentliggöra. Breven i samlingen hjälper oss onekligen att se linjerna i kulturdebatten och vittnar uttrycksfullt om litterära skolbildningar - ja, om vårt litterära arv.

Om vi betänker vad som hänt med brevkonsten de senaste decennierna genom den slarviga och sällan bevarade e-posten, så får man räkna med att framtidens litteraturvetare mister det mesta av vad dagens forskare kunnat disponera.

Moberg sedd genom brevkorrespendens

Jens Liljestrand har gjort ett gott urval av Vilhelm Mobergs brev i en volym som kommit att se vårt litterära arv, skriver Lars Furuland.