Den kinesiske nobelpristagaren Mo Yan har i en rad omfångsrika böcker skildrat sitt lands historia under senare hälften av 1900-talet. Alltsammans från landsbygdens horisont och med sin egen hemby Gaomi i Shandongprovinsen i nordöstra Kina som utgångspunkt. Genom den personliga författarrösten har blandningen av fakta med fantasi, saga och skrönor utvecklats till en helt egen stil av det frodiga, episka slaget.
Åtskilligt är satir över en samhällsutveckling under vilken den enskilda människan fått betala ett mycket högt pris. De över 40 miljoner döda under kulturrevolutionen avslöjar det mesta om den ideologi som legat bakom förloppet. Att Mo Yan lyckats undgå censuren har säkert att göra med de finurliga och förklenande anklagelser som böckerna rymmer mot författaren själv. Där formuleras redan allt sådant som hade kunnat läggas honom till last från högre ort. Humorn och ironin är på så sätt hans främsta egna livvakter. Med dem har vapnet vridits ur händerna på de övervakande myndigheterna. Det är också påfallande hur snabbt kritiken mot Akademiens utmärkelse 2012 tystnade, när böckerna blev tillgängliga för den svenska opinionen.
Den nu i svensk översättning utgivna kortromanen eller långnovellen ”Förändring” är också den en bok om Kinas moderna historia. Även om det sker i komprimerat utförande, får läsaren också här en sammanfattning både i ett lineärt perspektiv och på markplanet, när Mo Yan berättar om sitt lands öden. Den tidigaste markören är Koreakriget, där lastbilen i berättelsen första gången förekommer. De sista händelserna skildrar dagens ekonomiska stormakt med storstadsliv och entreprenörer som i vilket land med kapitalistisk inriktning som helst. Författaren själv dyker upp då och då med namns nämnande och inte alltid i smickrande ordalag. Huvudperson är dock klasskamraten He Zhiwu, som besitter alla egenskaper som behövs för ett framgångsrikt liv, när ekonomin avgör dagordningen.
De flesta omvälvningarna finns med på ett hörn. Från jordreformer och industrialisering till det nya klassamhälle som ersatt det gamla. I ett självbiografiskt spår återger Mo Yan sin egen väg till författarskapet. Samhällskritiken är städse närvarande och tar sig många dråpliga uttryck. Det begränsade formatet hindrar inte författaren från att vara i sitt esse. När han till slut slår fast att människan är sig lik, oavsett yttre fernissa eller politiskt system, kommer en mjukt formulerad illusionslöshet till tals, tillämpbar långt utanför Kinas gränser.