Missvisande översikt över 1900-talets Uppsala

Allt som händer i en stad samlas som avlagringar till ett invånarnas kollektiva minne. Det insåg Uppsalas stadsfullmäktige när man i oktober 1946 tillsatte en kommitté för att utröna behovet av en stadshistorik. Initiativtagare var högerpolitikern och skolmannen Herbert Lundh och denne blev också till en början projektets redaktör.Den första delen, som sträckte sig från tiden då Uppsala uppstod fram till år 1300, kom 1953 med dåvarande landsantikvarien Nils Sundquist som författare. Sedan har mer eller mindre regelbundet ytterligare böcker tillkommit, kronologiskt eller tematiskt disponerade och med ett innehåll som antingen skildrat den löpande utvecklingen eller stannat till vid specialområden som universitetet, idrotten, Ultuna eller kyrkor och samfund.Temadelarna har från sådana utgångspunkter huvudsakligen behandlat 1900-talet utan att någon övergripande sammanfattning kommit till stånd. Det är för att fylla behovet av en sådan översikt och samtidigt i någon mån täppa till gliporna mellan de skilda ämnessfärerna som seriens avslutande del fått titeln Nittonhundratalets Uppsala.Två författareBandet har två författare, statsvetaren Tommy Möller och historikern Hans Norman. De ansvarar för var sitt huvudspår, Uppsalas politiska utveckling och det moderna Uppsalas framväxt. Dessutom medverkar volymens redaktör, Torgny Nevéus, med en prolog och på slutet en årtalskrönika, som tar fasta på skeendet år för år under den tid Uppsala utvecklats från en medelstor stad till rikets fjärde kommun.Syftet med Tommy Möllers framställning, som omfattar bokens första hälft, är att skildra samhällets demokratisering under 1900-talet från Uppsalas horisont. Det har blivit ett spännande avsnitt som också får sägas beskriva den svenskademokratiseringsprocessen i stort. Milstolparna är de viktigaste politiska spörsmålen, som rösträttsfrågan, storstrejken 1909, partiernas uppkomst, tullfrågan och försvarsstriden under tidigt 1900-tal. Men stor uppmärksamhet ägnas även fackföreningsrörelsen och några av de tongivande politikerna.Rikspolitiska frågorMotsättningarna mellan skilda grupperingar syntes vid denna tid tydligast i sådant som var av rikspolitiskt intresse. Sedan rösträtten genomförts uppstod dock stiltje både på riksnivå och på det lokala planet. Tommy Möller pekar på likheter med villkoren under vårt nya decenniums första år, då på samma sätt partierna har haft svårt att engagera särskilt yngre människor.En viktig förändring är dock uppkomsten av yrkespolitiker. Efter hand börjar dessutom kommunalpolitiken politiseras och fullmäktige får samtidigt helt nya frågor på sitt bord som har med social välfärd, trafik, bostäder och så småningom skolan att göra. Andra världskriget betyder att åsiktsbrytningarna för en tid läggs på is. Men under efterkrigstiden blir konflikterna återigen synliga.KampanjorganisationerSenare delen av 1900-talet kännetecknas inte minst av att de politiska partierna utvecklas till kampanjorganisationer. Politik är att väljas, kunde man kanske säga med en parafras på en känd politikers bok. I Uppsalas lokalpolitik sker kommunsammanslagningar och centern blir för en tid det största borgerliga partiet. De kommunala åtagandena ökar, så också kommunalskatten. Samtidigt tilltar polariseringen mellan de politiska blocken.Genom att Tommy Möller lagt stor vikt vid de många politiska valen till riksdag, landsting och det lokala parlamentet får hans översikt en slagsida mot det valrörelsehistoriska skeendet på riksplanet. Dessutom är säkert företrädarna för både socialdemokraterna och bondeförbundet/centerpartiet mycket nöjda med historieskrivningen. De har fått det mesta utrymmet, medan övriga partier ägnas uppmärksamhet bara i begränsad omfattning.Därutöver finns det anledning att något ifrågasätta valet av källmaterial och hanteringen av detta. Åtskilligt bygger på socialdemokraternas egna verksamhetsberättelser. Här nöjer sig författaren med att huvudsakligen citera utdrag eller referera förlopp och ståndpunkter. När han i stället använder UNT som referens på ett liknande sätt, går det i de flesta fall att utöver Möllers egna, raljerande tolkningar se hur ironin lurar bakom knuten för så vitt den inte är helt öppen. Lite märkligt är detta senare eftersom Möller samtidigt berömmer den nya och undersökande journalistik som uppstod i slutet på 1960-talet. Uppenbarligen gick den UNT förbi!DetaljriktHans Norman fyller den senare delen av volymen med studier över Uppsalas framväxt. Här får de demografiska frågorna inleda i en detaljrik framställning. Den åtföljs av avsnitt om såväl näringslivet och de numera avskaffade kommundelsnämnderna som planering, byggenskap, innerstadens omvandling, rivningsvågen 1964—78 och kommunikationer. Norman håller för det mesta en lägre personlig profil än Möller även om en och annan värdering ändå slunkit med, som t ex uppskattningen av höghusen i norra Gottsunda.Några korrigeringar är här också på sin plats som när, apropå debatten om Tempohusets fasad, "Snoddas" Nordgrens hit givits ett helt annat namn än Flottarkärlek, som schlagern hette. Eller när Östgöta Correspondenten i samband med mediaavsnittet tilldelas epitetet högertidning, vilket denna liberala fyrbåk inte är. I sammanhanget är det även nödvändigt att peka på några förargliga ombrytningsfel, där text helt fallit bort eller blivit dubblerad, som längst ned på sid 316, likaså längst ned på sidorna 387 och 391 och såväl upptill som nere på sid 401. Bestämt borde också en bild ha funnits med för att illustrera resonemanget på sid 321.MissvisandeDet finns därutöver skäl till funderingar i samband med kapitlet om kultur och massmedia. Den komprimerade framställningen har här inneburit att skildringen av Upsala stadsteater blivit missvisande. När det gäller Gottsunda teater var det inte amatörgruppen Bikupan som gjorde teatern till ett riksintresse. Det var i stället Finn Poulsens professionella barnteater, som t o m tilldelades ett nationellt uppdrag. Knappast heller har turerna och argumenten i debatten om Musikens hus (i dag konsert- och kongress) sett ut som Norman hävdar. Den pågick som intensivast 1993 inför det första Gerdförslaget och har sedan fram till nu till stor del utgjorts av återanvända argument från meningsutbytet vid denna tid.Så frågar man sig vart folkmusiken, denna uppländska specialitet, tagit vägen i musikavsnittet. Och på tal om Leif Bolters Solbågen och Porten i Årstaparken är det inte denna tidnings kulturredaktör utan dess konstkritiker som citeras. Dock utan att hennes argument fått komma med som en motvikt till ett svepande påståendet ur debatten. Nog hade dessutom i raden av omstridda konstverk Ingolf Kaisers Segel bort omnämnas.Eftersom historieböcker av det här slaget ofta används som referenslitteratur är det viktigt att detaljerna återges korrekt. När det gäller kulturavsittet, liksom det lite godtyckliga om uppländska etermedier, borde nog någon mera insatt eller påläst skribent ha tillfrågats om bistånd.På säkrare markNär Hans Norman sedan övergår till Uppsala och miljövården är han på betydligt säkrare mark. Här presenteras sådant som kanske inte är så frekvent i stadshistoriker som vattenförsörjningen, avloppssystemen eller uppvärmningen. Som ett snilledrag måste också den årskrönika av verkets redaktör som avslutar volymen betecknas. Det är Uppsalas 1900-talshistoria på 300 sekunder!En eloge slutligen även till bildmaterialet som med tyngdpunkten på dokumentära illustrationer bidrar till att göra det avhandlade århundradet levande. Det övriga innehållet får väl också det sägas befrämja livsandarna. Men på sitt eget sätt och kanske inte alla gånger i överensstämmelse med vad man förväntar sig av ett bokverk av det här slaget.