Någonstans har filosofen Friedrich Nietzsche skrivit om människans fundamentala behov av glömska. Att människan utan förmågan att glömma snart skulle se sin till synes ordnade tillvaro krackelera och invaderas av allt det där som gör ont: glömda oförrätter, svek och sorger, skam och skuld. Glömskan är alltså enligt Nietzsche nödvändig för att vi ska bevara vår mentala hälsa, samtidigt som ett liv där alla plågsamma minnen retuscherats bort blir ofullständigt, ja falskt. Jämför bara med Michel Gondrys suveräna film Eternal sunshine of the spotless mind, där huvudpersonen låter radera sitt minne för att slippa leva med sorgen efter en misslyckad kärleksrelation.
Christa Wolfs självbiografiska roman Änglarnas stad ? eller The Overcoat of Dr. Freud, som nu översatts till svenska av Aimée Delblanc, är en närstudie av sådan glömskeprocess ? med den skillnaden att Wolfs blinda minnesfläck i stället för en förälskelse omfattar en stat som inte längre finns: DDR. Eller så kanske det faktiskt rör sig om både och: en bortträngd förälskelse till en statsbildning som slutade i moralisk bankrutt.
Om det är något författarnamn som främst förknippas med DDR så är det Christa Wolfs. Hon åtnjuter i dag ett anseende som en av Tysklands nu levande största författare, samtidigt som hennes namn är långt ifrån okontroversiellt. Under DDR-tiden var hon en trogen partimedlem som innehade höga kulturpolitiska poster, samtidigt som hon också gjorde sig ovän med makthavarna genom att öppet protestera då diktaren Wolf Biermann fråntogs sitt medborgarskap 1976. Dessutom deltog hon aktivt i proteströrelsen som skulle leda till DDR:s sammanbrott. Wolf hade länge förhoppningen, som hon för övrigt delade med många andra intellektuella i DDR, att staten skulle reformeras i demokratisk riktning i stället för att gå under.
När det i början av 1990-talet så uppdagades att Wolf under några år kring decennieskiftet 1960 arbetat som så kallad "informell medarbetare" för den östtyska säkerhetstjänsten Stasi slog nyheten ned som en bomb i den tyska pressen, och utgjorde startskottet för vad många har beskrivit som en medial hetsjakt. Nu höjdes röster som menade att Wolf varit en diktaturs simpla hantlangare, som låtit sig utnyttjas av en hänsynslös regim. Vad många då inte tog hänsyn till var att Wolf själv stått under intensiv övervakning av samma säkerhetstjänst, där akterna över den kända författaren fyllde hyllmeter på hyllmeter i den paranoida statens övervakningsarkiv.
På ytan kan den nya självbiografiska boken läsas som ett svar i litterär form på många av de anklagelser som riktats mot henne genom åren, som ett slags försvars- och bekännelseskrift i ett. Men framför allt är detta en bok som kretsar kring frågan om möjligheten att glömma ? och minnas ? det förflutna. Boken utspelar sig i Los Angeles dit författaren rest på ett arbetsstipendium i början av 1990-talet för att göra efterforskningar kring en väninnas okända brevvän, en viss "L.".
Framför avsnitt av Star Trek avnjuter författaren margaritas på hotellrummet och fantiserar kring stipendiegrannarnas liv, allt för att undvika att lyssna på "bandet" som ständigt spelas upp i hennes huvud, ett band som obönhörligen ställer frågan "Hur kunde du glömma det?".
Vad som åsyftas är den mest förbjudna episoden i den egna livsberättelsen, nämligen samtalen med de två herrarna från säkerhetstjänsten, och hur hon inför sig själv sökte rättfärdiga sitt handlande som ung övertygad kommunist. I den tillfälliga exiltillvaron i Los Angeles, som under 1930-talet utgjorde tillflykt för bland andra Thomas Mann och Bertolt Brecht, söker nu författaren möjliga svar på denna fråga, där skildringen samtidigt tecknar ett panorama över Tysklands historia från Hitleråren fram till vår samtid. Uppvuxen i ruinerna efter andra världskriget sätter hon sitt hopp till den "antifascistiska", östra statsbildningen som utlovar ett fredligt och rättvist samhälle utan rashat och girighet. Genom samtal med tyskjudiska emigrantvänner och kolleger på forskningscentret under den kaliforniska solen närmar sig författaren sakta de plågsamma glappen i minnet, som hon mödosamt försöker sammanfoga till ett brokigt lapptäcke av ofta motstridiga minnesfragment.
Wolf beskriver detta labyrintiska minnesarbete på en fenomenal prosa, där berättandet i sig rör sig på flera plan samtidigt ? drömskt och associativt, historiskt och konkret. Med risk för att bli missförstådd är det här igenkänningslitteratur när den är som bäst: Wolf lyckas nämligen med konststycket att skildra minnets selektiva hopp och fallgropar, som ju faktiskt utgör byggstenarna i alla människors livsberättelser. Därmed vänder hon också uppmärksamheten mot läsaren själv, mot alla minnen som döljer sig under vår praktiska glömska.