En mental järnridå dras ner varje gång jag presenteras för någon. Så fort personen har sagt sitt namn rycks den upp igen. Det är tydligen inte meningen att jag ska komma ihåg vad någon heter. Ett listigt test, som Joshua Foer berättar om, kastar ljus över varför det kan vara så svårt att komma ihåg folks namn.
Försökspersonerna får se ett foto på en man. Får de höra att han heter Baker har de snart glömt det. Får de istället veta att han är bagare har de inga problem att komma ihåg det när de ser bilden igen. Vad beror det på? Ju fler och starkare associationer ett minne är kopplat till, desto bättre kommer vi ihåg det. Yrket bagare ger upphov till så många fler associationer – mjöliga förkläden, hetta, doftande bröd – än efternamnet Baker. Vill man bli bättre på namn, skriver Foer, ska man låta fantasin associera fritt när någon presenterar sig. Träffar man en Baker ska man förvandla honom till bagare. Och det låter ju bra, men jag vet inte om metoden fungerar på mig. (Hm, vad var det han hette nu igen? Det var något med mjöl … Miller?)
Journalisten Joshua Foer hade från början tänkt sig att han skulle hitta ”världens smartaste människa”. Det visade sig vara svårt, och när han fick höra talas om Ben Pridmore, regerande världsmästare i minnessport, bytte han ämne och blev i stället fascinerad av minnet. Minnesmästerskapen går ut på att memorera slumpmässiga tal eller korten i en kortlek. Deltagarna skärmar av sig med hörselskydd medan klockan tickar. De tillhör en subkultur som verkar ha en hel del gemensamt med de nördiga raggningsproffsen i Neil Strauss The game: deras bedrifter handlar bara om att lära sig rätt teknik, förklarar de för Foer. (Om folks ansikten kunde översättas till sifferserier skulle det vara lättare att komma ihåg dem, tycker Pridmore.) Ett par av dem övertalar Foer att ställa upp i nästa amerikanska minnestävling. Han börjar träna enligt deras metod och kan snart memorera en kortlek på en minut och 52 sekunder.
Har det gett honom bättre minne? Parallellt med träningen låter sig Foer testas av minnesforskare på Florida State University. Han träffar också Kim ”Kimputer” Peek, en savant som memorerar telefonkatalogen som fritidsnöje, och en man utan närminne – en virusinfektion åt bokstavligen upp den del av hans hjärna som bildar nya minnen.
Moonwalk med Einstein är inte bara sällsamma fakta och udda personligheter. Foer har börjat oroa sig för att vi har tappat intresset för att träna upp vårt minne. Telefonnumren finns i mobilen, GPS:en hittar vägen, allt finns på nätet. Gordon Bell, datavetare på Microsoft, har tagit den här utvecklingen längst: han bär omkring på en SenseCam som spelar in varje minut av hans liv åt honom.
Det är den här oron som gör att Foer skriver så inlevelsefullt om antika och medeltida minneskonster. (Människans minne är imponerande rumsligt: därför bygger många gamla och nya minnestekniker på att placera ut fakta i en välkänd byggnad.) I Bronx besöker han Raemon Matthews, en lärare som har lyft sina elevers studieresultat genom att drilla dem i gammaldags utantillärning (han kräver också att de bär slips och att de varje dag ställer sig upp och reciterar ett manifest där de förklarar att de är de bästa eleverna i sin stadsdel: ”Följ antingen med oss, dela vår ära och nå toppen med oss, eller stig åt sidan”).
Men om vi verkligen är på väg att bli digitala analfabeter (i Sverige sjunker läsförståelsen drastiskt bland barn och unga, enligt DN 13/3) krävs det mer än en dos minnesteknik för att vända skutan. Under bokens gång har Foer tappat bort sin ursprungliga fråga om intelligensen. Intelligens är mer än minne. Varje mental förmåga som förtingligas och skiljs av från helheten blir snabbt lika meningslös som en tävling i att memorera spelkort.
Det jag skulle vilja se mer av är något som inte så lätt låter sig definieras i ord, men det fanns en hel del av det i den bok jag läste före Foer: Thinking the twentieth century. Boken är en utskrift av ett halvårs samtal mellan historikerna Tony Judt och Timothy Snyder. När de pratar sig igenom 1900-talet utnyttjar de en gedigen beläsenhet som gör att de kan associera från ekonomi till litteraturhistoria och politik. Hos dem finns mer än minne: en levande, tillgodogjord lärdom.
Men inte ens ”lärdom” täcker vad jag vill åt. Dit hör också inlevelse, självkritik, omdöme och framför allt en mentalitet som gör alla de föregående vackra orden möjliga: ett öppet, intresserat sinne. Och där faller ridån ner igen, för nu är utrymmet slut.