Ingmar Simonsson har många järn i elden. Han är romanförfattare, poet, översättare, fackboksförfattare och förläggare. Han driver Themis förlag där han gett ut en roman, två diktsamlingar och översättningar av den amerikanske poeten Wallace Stevens. Också hans studier av Kierkegaard och Bellman har kommit ut på förlaget. Nu ger Ingmar Simonssons ut sin tredje diktsamling Inlandsresan. Boken innehåller även de båda tidigare utgivna långdikterna ”Lufthungrande” och ”Medavdöda”. Titlarna antyder en lust till ordlekar och nybildningar i hans poesi.
Inlandsresan bildar en enhet där de tre avdelningarna kan läsas som en triptyk. Grundidén är just en resa som både är geografisk, mental och existentiell: resan inåt land. Simonsson skriver en sorts reflekterande naturlyrik som samtidigt har berättande och dramatiska inslag. Ekelöfs ande svävar över hans texter. I inledningssviten sitter han i skymningen ”med glas och flaska till hands”. Scenen påminner om en av Ekelöfs mest kända dikter ”Eufori” där han sitter i trädgården med pluntan och blir halvfull och känner sig ett med naturen. Så romantisk är inte Simonsson utan han är mer skeptisk och ironisk av sig. Sista avdelningen ”Medavdöda” påminner om En Mölna-elegi med dess fokus på tiden och minnet. Här insmyger sig också en absurdistisk ton i Simonssons drömspelsliknande text. I mellansviten ”Lufthungrande” dominerar känslor av ångest och elegisk förlust. Ändå märks ett trots och en vilja att gå vidare i livet.
I Inlandsresan finns inte en metafor eller poetisk bild så långt ögat når. Det är befriande antipoetiskt. Dikterna är sakligt resonerande eller berättande och ändå lyckas Simonsson pejla oanade djup i upplevelserna. Han arbetar ofta med upprepade fraser och nyckelformuleringar som alstrar energin i texterna. I första sviten är det ”Sitta stilla och glo” där just stillhetens som kunskapsmedel undersöks. Inaktivitet och stillhet är ju en bristvara i vårt genomstressade samhälle och Simonssons poesi kan ses som en protest mot ett sådant samhällsklimat. I sina texter försöker han dröja och bottna i sina erfarenheter och minnen. Det handlar om sökandet efter en egen identitet.
Det är spännande att följa Ingmar Simonssons funderingar och klurigheter i hans nya bok. Det är en stark musikalitet i texterna som bygger på klangeffekter och rytmiska omtagningar. Syftet är att sjunga sig fri från oro och bekymmer och nå en nollpunkt av frid. I en dikt talas det om att ”nå undan om begrundan, / få åter min förundran, / men tar tid att grundas själv”.
Var grundar man sig i dagens samhälle? För Simonssons är svaret givet: i naturen. Därför består hans naturdikter varken av romantiskt drömmeri eller exakta fältobservationer. De är övningar i ett nytt seende.
Vid viken
häggens vita
konbemängda
blomstrande vita,
vitare än grönbladig
framträder dis ur intet.
I rörelse vidare utåt viken,
framdragande vitt, skyler ytan,
än vitare mot djupet därunder
drar diset allt längre utåt
dit viken viker sig vitt
och löses upp i intet.
Detta är mindfulness genom delaktighet i naturens skeenden.