Det finns några rent häpnadsväckande formuleringar i Eva Gabrielssons nyutkomna bok om livskamraten Stieg Larsson och Millennium – deckartrilogin som blev en veritabel världssuccé. En av dem handlar om ön Grenada, dit böckernas Lisbeth Salander tog sin flykt under en tid, och dit Stieg Larsson och Eva Gabrielsson gärna reste i verkligheten: ”Grenadianer är glada människor som gärna festar och inte ägnar sig åt storslagna teorier.” Hur något så huvudlöst har kunnat passera en förlagsredaktör är för mig obegripligt – men exotisering är ett genomgående problem i Millennium, Stieg & jag.
Fast då handlar den inte om invånarna på paradisiska öar, utan om Sverige och närmare bestämt om Västerbotten. Boken är full av tydliga geografiska anvisningar om hur många mil från Umeå den ena och den andra orten i Västerbottens inland ligger, av toast med Västerbottensost och av meningar som dessa:
”Sådana hus är vanliga på den svenska landsbygden” och ”Norsjö och Bjursele är små orter som få svenskar känner till”.
De här forcerade formuleringarna gör det plågsamt uppenbart att boken är ett slags reklamprodukt, som med övertydlighetens pedagogik i första hand vänder sig till hängivna Millennium-fans utanför Sveriges gränser.
När Kurdo Baksi förra året kom med sin omdebatterade och spekulativa bok Min vän Stieg Larsson, var ambitionen nog att teckna bilden av en nära vänskap dem emellan. Då konstaterade jag här i UNT (1/2 2010) att de ”förtroenden” Baksi fick av sin vän snarast avslöjade att ”Stieg Larsson inte var direkt frikostig med sitt, inte ens med dem som han betraktade som nära vänner”. I Eva Gabrielssons bok verkar det över huvud taget inte vara ett syfte att skildra människan Stieg Larsson och det liv de två hade tillsammans.
Istället gör Gabrielsson nedslag i olika episoder och platser ur Larssons böcker, och berättar varifrån han fått sin inspiration till dessa. Gator där karaktärerna bor härstammar från olika arkitekturprojekt Gabrielsson arbetat med, att Lisbeth Salanders förmyndare har en stuga i Stallarholmen beror på att Stieg och Eva brukade segla förbi där. Och så vidare.
Kanske har det inte gått att göra på något annat sätt. Kanske är Eva Gabrielsson inte villig att fläka ut mer av sitt liv med Stieg, än vad som redan gjorts. Kanske är den infekterade arvstvisten och det faktum att hennes älskade blivit allmän egendom efter sin död mer än tillräckligt. Ska hon slänga deras privata minnen åt gamarna också? Naturligtvis inte. Men det är därmed också här någonstans som man måste ställa sig frågan om det över huvud taget är nödvändigt att Gabrielsson skriver sin egen bok om Stieg?
Eva Gabrielssons roll i offentligheten har diskuterats på kultursidor den senaste tiden, med start i Andreas Ekströms artikel ”Hur länge är det synd on Eva Gabrielsson?” (Sydsvenskan 17/1). Gabrielsson får obegränsat med utrymme i spalterna, medan Larssons arvingar förlöjligas, skriver Ekström och avslutar med en rätt pompös uppmaning – ”men nog nu”. Han fick svar på tal av Ulrika Milles som menar att Ekströms text är ett utmärkt exempel på hur vi har svårt att hantera arga, medelålders kvinnor som högt och ljudligt kräver sin rätt offentligt. ”Det är ju fan att vi tycks tåla arroganta män så mycket bättre”, biter hon av (DN 26/1).
Både Ekström och Milles har sina poänger, båda tar ett och annat felsteg. Men frågan om varför Eva Gabrielsson väljer att dra den här djupt tragiska arvstvisten i offentligheten en gång till, vill inte riktigt lämna mig. Jag tror det står bortom allt rimligt tvivel att de flesta människor – alldeles rättmätigt enligt min uppfattning – anser att Gabrielsson har den moraliska rätten till arvet efter sin livskamrat. Sambolagen är en katastrof, punkt. Att Gabrielsson och Larsson inte i tid hann, orkade, ville lösa arvsfrågan med testamente eller det gemensamma bolag Gabrielsson skriver att de planerade, är väldigt olyckligt.
Vad mer kan man säga och göra? I Millennium, Stieg & jag finns ett par avsnitt som ger obehagliga aningar om Gabrielssons motiv. ”Plikten att hämnas” berättar om hur Stieg ”alltid slog tillbaka, även om det kunde ta år.” Det framställs som något positivt. Och i de dagboksanteckningar som utgör bokens sista tredjedel finns en skildring av vad Gabrielsson och hennes vänner ägnade nyårsafton 2004 – ett par månader efter Stiegs hastiga bortgång – åt.
Då läste Gabrielsson en egenhändigt författad nidsång, en ritual som stammar från skandinavisk mytologi, över alla de som stått emot Stieg. I versen ska det hackas hål i ögon och hjärtat på alla onda, baksluga och fega som ”sökte ta Stiegs liv”.
I anteckningarna från samma dag återkommer idén om ”plikten att hämnas”. Inga självkritiska brasklappar i efterhand finns i boken. Är det alltså detta som driver Eva Gabrielsson också i dag, mer än sex år efter Stiegs död? Hämnd? Om så är fallet är den här historien långt mer tragisk än jag någonsin kunnat föreställa mig. Och i sådana fall är Millennium, Stieg & jag säkerligen inte Eva Gabrielssons sista ord i frågan.