”Sveriges enda radikala serietidning”, står det på omslaget av Galagos nya nummer. Första numret kom redan 1980. Men hur radikal är egentligen Galago i dag, och i så fall på vilket sätt? Galago genomsyras av en mörk, samhällsengagerad, ofta torr humor.
Av magasinets alla tecknare är ingen bättre än Nanna Johansson. Hennes teckningar ryms på en helsida, där en enda scen utspelas. Som den här: En kvinna i rött hår, med stetoskop runt halsen berättar med glatt humör för en äldre tunnhårig man i orangea snickarbyxor: ”Vi har botat din parkinson!”. Mannen svarar: ”Hurra!”, varpå kvinnan säger: ”Förlåt, sa jag ’botat din parkinson’? Jag menade ’lunchstängt nu’”. En scen så besvärande att den nästan inte kan sägas vara rolig, men ändå är det på ett beskt, dråpligt sätt. Kanske passar talesättet: man kan inte annat än skratta åt eländet?
En annan typ av mörk humor finns i Pelle Forsheds berättelse Begravning, om hur en familj reagerar när morfar gått bort. Vi ska förstå att morfar inte var särskilt varm och omtänksam. Pappan i familjen är mest brydd över det faktum att han ska ha vit slips, som han inte vill, medan mamman försöker rodda ihop allt och bara gå vidare. Barnen drar åt lite olika håll, den äldre brodern har bestämt sig för att han vill se sin morfar död där han ligger i kistan, och vid ett tillfälle under begravningen känner han lite på locket för att se om han kan kika in. Dottern är mer tom än något annat, och förstår nog inte riktigt vad som har hänt.
Visst finns här ett humoristiskt anslag, men också så mycket mer, en förståelse för en familj mitt i livet som drabbats av något oundvikligt och tragiskt.
Även en rad rena texter, som passar i den samhällsengagerade inramningen återfinns. Kawa Zolfagarys korta essä Jag ska vara i din vardag, handlar om oförståelse och våld som invandrare kan möta. Rebecka Ahlberg skriver Tio anteckningar till mig själv om jag hade tillfrågates av VU, som bygger på socialdemokratiska riksdagsmotioner från det senaste året.
Galago har ett rikt innehåll som speglar ett vänsterbultande hjärta. Särskilt radikalt kan magasinet nog knappast säga vara, varken politiskt eller konstnärligt, men vad gör egentligen det, när flertalet av serierna berör på ett bortompolitiskt och allmänt existentiellt plan.
I centrum står vår tid, vardagen och frågan: vilka är vi i dag? Läsvärt.