1996 skulle den finlandssvenske poeten Elmer Diktonius ha fyllt hundra år. Litteraturforskaren Bill Romefors skrev i samband med det en hyllningsartikel i?tidsskriften Hjärnstorm, som utmynnade i den för genren sedvanliga slutklämmen: ?Och i år firar vi [...] en i högsta grad levande författare!? (# 58, 1997).
Men uppriktigt sagt, hur levande var egentligen Diktonius 1996? Kritikern och författaren Torsten Ekbom konstaterade i en annan artikel det oemotsägliga: att Diktonius landsmän och samtida Gunnar Björling och Edith Södergran ?numera [är] närmast helgonförklarade, under de senaste åren föremål för intensiv uppvaktning?, medan Diktonius själv ?tycks ha hamnat på överblivna kartan? (DN, 31/05-96).
Nu, 2011, finns det skäl att på nytt ställa frågan om Elmer Diktonius aktualitet. I dag, den 23 september, 15 år efter hundraårsdagen, var det precis ett halvt sekel sedan han avled. Det skedde i ordlöshet. Han talade allt mindre med åren, och på sin sextioårsdag i januari 1956 lär han inte ha sagt ett ljud till sina besökande vänner. Han bara smålog, lyssnade. Några år senare slöts han totalt i sig själv, helt onåbar.
I hans poesi är det dock alltjämt den sprudlande uttryckslusten, kontaktsökandet och tilltron till språkets möjligheter som slår en. Han tog stora intryck av den expressionistiska litteratursyn som, i kontrast mot en passiv och ?objektiv? registrering av omvärldens intryck, satte människan och hennes inre, skapande upplevelse i centrum.
Jag slunga vill
med starka skarpa
ord
i världens kaosbrus
min ungdoms trots
och stöta fram
med blixtlik lidelse
mitt hat
och riva hjärtat ur mitt bröst
I de här raderna från dikten Jag slunga vill från Hårda sånger (1922) finns allt samlat. Synen på språket och dikten som förmedlare av ett inre känsloliv. Det centrerade jaget. Det direkta tilltalet. Strävan efter allmängiltighet. Just den expressionistiska estetik som, med Torsten Ekboms tillspetsade ord, förpassat Diktonius till den ?överblivna kartan?. Och fortfarande gör så.
Det senaste decenniet har nämligen en i många avseenden motsatt litterär rikting, som löper i en obruten linje från 60-talets ?konkretism? till 00-talets ?språkmaterialism?, vänt upp och ned på ett efter ett av dess ideal. Faktum är att en stor del av den kulturellt kapitalstarka samtidspoesin format sig till en direkt attack mot dem.
I stället för bilden av språket som ett transparent medium så har den hävdat dess materialitet: trycksvärtan, ljudvågorna. I stället för ett tydligt ?jag? ? ett brus av röster. Istället för en intim ton ? spam, kortslutning och oljud i kommunikationskanalen. Själva formuleringskonsten och uttrycksfullheten har misstänkliggjorts som besläktad med reklamens och kommersialismens påträngande närgångenhet.
På denna samtida, motsträviga och antiromantiska litteraturkarta har en avantgardist som Gunnar Björling fortfarande relevans, framsynt som han var i sin dadaistiska strävan efter att ?tömma? orden på dess betydelse för att ge dem en ny, materiell mening. För att inte tala om Edith Södergran. Hennes nietzscheanska heroism borde väl egentligen göra henne obekväm i 00-talet, men hon har nått den sällsynta status som ger immunitet i alla litteraturideologiska fejder.
Diktonius är det dock alltjämt svårt att på ett ärligt sätt hylla som en levande författare. Om man mäter livshalten i inflytande på den nya generationen poeter, vill säga. Sätter man en litterär samtidsspegel framför munnen på poeten Diktonius så avtecknar sig ingen ånga.
Om man med ?levande? däremot avser ?läsbar?, ?kommunikativ?, ?drabbande?, så är det en annan femma. Den som i stället för samtidsspegeln sätter örat intill poeten hör varje andetag klart och tydligt. De från början hetsiga, av liv och död berusade, och med åren allt lugnare, i takt med alltets gemensamma puls.
Den som ett ögonblick förmår höja sig över den samtida litteraturideologin och lyssnar med kroppen, så som man lyssnar på en människa och inte en dikt, kommer att höra honom insistera med hela sin påträngande mänsklighet bakom orden:
Evigt lever jag.
[...]
På toppen av ett ögonblick
står jag och skriker:
Det är en fröjd att leva och förvandlas!
Även detta ur dikten Jag slunga vill från?samlingen Hårda sånger.