På 1930-talet skrev Sigmund Freud att den kristna kyrkan var rest på samma grund som hednatemplet men att det glömts bort under årens lopp. Givetvis var det menat som en liknelse – en mångtydig och mörk liknelse av en gammal pessimist. Men även om andemeningen var symbolisk var det också en mycket konkret bild.
När jag läser den nyutkomna antologin ”Kyrkan i Gamla Uppsala. Från katedral till församlingskyrka” börjar jag fundera på om Freud var insatt i de arkeologiska efterforskningarna i Gamla Uppsala. 1926 hittades stolphål i kyrkans norra korsarm vilket indikerade att det gamla hednatemplet hade legat där. Den suggestiva bilden som Freud målat upp kan mycket väl ha varit tagen från dessa utgrävningar. Kyrkan verkade bokstavligen ha rests på hednatemplets spillror.
Nu har det senare visat sig att stolphålen inte alls var rester från det gamla templet utan spår av en äldre träkyrka. Inte heller tror man längre att kyrkans ursprungliga krucifix var en omgjord skulptur av åskguden Thor. Var hednatemplet låg är återigen höljt i dunkel. Ändå finns den där känslan kvar när man går omkring i Gamla Uppsala. Känslan av att man befinner sig mitt emellan två religioner. Gamla Uppsala kyrka är en liten gråstenskyrka som berövats många av sina reliker och som brunnit i flera omgångar. Men man kan fortfarande känna hur den förkristna kultplatsens mystiska skimmer strömmar ut ur den lilla sockenkyrkan. Och under medeltiden var Gamla Uppsala kyrka ärkebiskopens tillhåll – dessutom låg ett domkapitel där. Gamla Uppsala är en plats där varenda kvadratmeter vibrerar av kondenserad historia. I mitt tycke är kyrkan och trakten däromkring en av landets mest historiskt laddade platser.
”Kyrkan i Gamla Uppsala” är enligt baksidestexten en populärvetenskaplig antologi som vill sprida kunskap om Gamla Uppsala som medeltida plats. Om tiden före år 1000 finns det mycket skrivet. Men om det finns ett överskott av spekulativa texter om hednatemplet finns det ett motsvarande underskott av texter om tiden efter. Det är därför ett lovvärt initiativ med en antologi om den dåtida domkyrkan, och några av bidragen är lysande. Som redaktören Gunnar Granbergs om den medeltida pilgrimsrörelsen, som fått en renässans på 2000-talet. Eller Magnus Alkarps text om Olof Rudbeck. Rudbeck har betraktats som 1600-talets mest namnkunniga blådåre. Det är mycket på grund av honom som ryktet om att hednatemplet ligger i Gamla Uppsala bitit sig fast (Alkarp konstaterar dock att det med ganska stor säkerhet gjorde det också). Dessutom studerade Rudbeck vattenvägarna runt Gamla Uppsala och drog slutsatsen att Atlantis måste ha legat där. Tossigt värre, men Alkarp konstaterar att även om Rudbecks slutsatser var märkliga så var det inget fel på hans arbetsmetoder. Det är en verkligt rolig och välskriven text som jag hoppas att många historieintresserade får ta del av.
Däremot är jag mera skeptisk till de övriga bidragen. Flera av dem är mer än lovligt nördiga. Att till exempel kalla en 20 sidor lång genomgång av kyrkans alla restaureringar för ”populärvetenskap” är tveksamt. I en annan text står det att kyrkans katedralkloster följde ”augustinregeln” – utan att förklara vad det innebär. Överlag saknar antologin det där folkbildande anslaget som det specifika ämnesvalet kräver. Det är synd. För kyrkan i Gamla Uppsala är en så pass spännande plats att varje liten vrå förtjänar en egen essä. Men då måste de vara skrivna på ett mera lustfyllt sätt.