Mer än en reva i fasaden

Jag är en avfälling från något stort, en svag parentes i det kraftiga släktträdet och från min skuggiga del, bland sly och kvistskott ser jag deras skeva ansikten i ensamhet. Ilskan bor i den vanskötta delen av trädgården där inga vuxna vistas.Orden på försättsbladet till Cecilia von Krusenstiernas debutroman En spricka i kristallen är mörka och illavarslande. Själva romantiteln är väl inte direkt originell med tanke på innehållet: en högborgerlig, välkänd och i näringslivet dominerande familj bör rimligen inte uppvisa annat än en välputsad fasad. Cecilia von Krusenstierna är född Gyllenhammar och uppvuxen i Göteborg. Hon har naturligtvis inte kunnat värja sig för frågor om i vilken utsträckning bokenhandlar om henne själv. Svaret har ald­rig varit entydigt, men läsaren tolkar förstås precis som han eller hon själv vill.Det är nu mindre intressant, frågan är vad författaren velat komma åt i denna familjeroman, som av någon anledning ges ut på Bonnier Fakta.Djupare än en revaEn spricka i kristallen går djupare än en reva i fasaden. Den solida släktklan som bildar " kristallen" ser snarast ut att rämna, åtminstone ur berättarjagets perspektiv. Huvudpersonen Suss kommer i vuxen ålder in ien lojalitetskonflikt mellan föräldragenerationens värderingar och sin egen familj. "Det hela utvecklar sig efterhand till en kraftmätning där Suss till slut tvingas välja", läser vi på omslaget. Det låter nästan som en introduktion till någon bok ur Harlequin-serien, men är det dessbättre inte.Bilder från det uppväxande barnets synvinkel varvas med det vuxna berättarjagets på ett lyckosamt sätt. Inget undgår barnets blick, inte ett uttryck, en skiftning eller en åtbörd.Knappt ens en inandning hos den mor som kastas mellan vredesutbrott och försök till omsorg, som mest går ut på att korrigera och har rent sadistiska inslag. En mor som är oförmögen till närhet.Som inte kan snudda vid blommorna i sin egen trädgård utan att det ser ut som hon försöker rätta till dem. Samtidigt är barnet i sin kärlekstörst lojalt, och det till varje pris.Väldiga avståndDen vuxna dottern tvingas leva med insikten att det ligger en världsdel mellan den hon själv är i sitt medvetande och sitt skrivande och det sociala nätverket "med golfbanor, segelsporter och bostadsinredning". Där ingår hjälp med "lämpliga" husköp till den unga generationen, som givetvis måste inreda med "stil", oavsett egna önskemål. Så har det pågått under hela uppväxten. Genom att "ringa några samtal" skaffar man utan problem jobb åt sin vilsna dotter. Det känns exotiskt men på den här sociala kontinenten är det fullständigt normalt. Priset heter anpassning.Fadern tecknas med kärlek, ja, dyrkan, och modern tål ingen konkurrens om honom ens från de egna barnen. Pappa flyger och far, bokstavligt talat, mellan sammanträden, middagar och företagsfusioner. När han är hemma eller "på inflygning" blir mamma som en tonåring. Hon dekorerar huset, "gör entré" och svävar som en geisha omkring honom. Hennes beroende är totalt, hur dominant och kvävande hon än må förhålla sig till barnen. TvångströjaDen vuxna dottern betraktar ett foto från sin tonårstid där mamma "har filmstjärneglasögon och pappas ben i utkanten av bilden visar att han är hemma den dagen." I generationer har samma anpassningens tvångströja slutit sig kring individen. Berättarjaget Suss tillägnar sig med tiden ett mycket klart perspektiv. Hon "läser av" både sig själv och sin omgivning utan minsta prut. Samtidigt blir hon som kämpande huvudperson på ett märkligt sätt konturlös. Hennes eget beroende speglas igen och igen som i ett perpetuum mobile. Utbrytningsförsöken är många och alltid lika skuldbelagda.Det kan vara gripande men blir till slut tradigt intill det påfrestande och ger en spretighet åt själva romanens uppläggning. Ett mer koncentrerat grepp hade gjort gott. Författaren skördar icke desto mindre åtskilligt av stilistiska och psykologiska triumfer i denna släktkrönika.Eller om den ska läsas som en fallstudie?