Mental kartbok om Tyskland

Förra gången Tyskland intog en framskjuten plats i bokutgivningen var i samband med murens fall 1989 och återföreningen av det delade landet ett år senare. Nu satsar bokförlagen återigen på vårt södra grannland med flera nya titlar. För drygt femton år sedan handlade det om att försöka förstå en politisk utveckling som blev en total överraskning för de flesta. Nu är det mera frågan om att lära känna ett land, med vilket Sverige alltid haft nära förbindelser, vilka dock varit förenade med en hel del skepsis alltsedan Stalingrad och de allierades invasion i Normandie i andra världskrigets slutskede.

Därför är ambassadören Karl-Erik Norrmans översikt under bokåret, Tyskarna - de skuldtyngda mästarna, ett viktigt arbete i försöken att närma de bägge länderna till varandra. I all synnerhet som oviljan på sina håll fortfarande spelar en inte obetydlig roll vid betraktandet av ett land som för så kort tid sedan som sextio år låg i ruiner. Säkert har det i alla avseenden mycket framgångsrikt genomförda VM i fotboll förra året gjort sitt till för att öka intresset. Tyskland är inte heller längre enbart ett transitland för bilister eller tågluffare på väg till Medelhavet. Många har också numera själva erfarenheter av tillmötesgåendet och all den värme som möter besökare norrifrån, när de gör en weekendresa till Berlin.

Det är i detta nya läge som Norrmans bok kan spela en viktig roll för att påskynda utvecklingen. Även om man knappast vågar hoppas att den skall bidra till att tyska språket skall återfå den självklara roll det tidigare hade, både i grundskolan och på gymnasiet och inom universitetsvärlden. "Småspråk" brukar utbildningsbyråkraterna säga, uppenbarligen helt ovetande om vilket som är Sveriges viktigaste exportland. Vågar man hoppas att ministrarna Björklund och Leijonborg kan göra en insats?

Karl-Erik Norrman är sedan flera år bosatt i Berlin. Det är också Tysklands nya huvudstad som intar den främsta platsen i hans bok. Det är härifrån han blickar ut över de 16 förbundsstaterna, men också till tyskspråkiga länder som Österrike, Luxemburg och Schweiz. På så sätt handlar genomgången inte bara om de 82 miljonerna som bor inom landets gränser. Utan även om de över 100 miljoner som har tyska som modersmål. För den som är förberedd och påläst ger besöket i ett annat land åtskilligt mera än vad de officiella turistmålen har att erbjuda. Det är så man kan läsa Norrmans arbete. Det går utan vidare att se det som en mental karta som med stor sakkunskap berättar om bakgrunden till dagens politiska och kulturella verklighet.

När författaren skildrar utvecklingen i Öst- respektive Västtyskland låter han förhållandet till Hitlertiden och uppgörelsen med naziårens grymheter vara den vägledande principen. Liksom tillvänjningen till de demokratiska idealen. Det har blivit ett intressant och givande grepp, som kastar åtskilligt förklarande ljus över dagens Tyskland. De som hade tillfälle att se filmen Das Leben der Anderen vet en hel del om hur det Stasiövervakade DDR fungerade. Vid murens fall 1989 var över 100 000 personer engagerade i detta kontrollarbete, till vilket kommer minst lika många "inofficiella" medarbetare. Samtidigt har det visat sig att Stasi och KGB:s roll knappast var försumbar under de ungdomsrevoltens år som bland annat resulterade i RAF-fraktionens terrorverksamhet. Det är uppgifter som onekligen bör ha en viss tyngd i dag, när vakthållningen mot svart-vita världsbilder och de totalitära ideologiernas lockrop blivit viktigare än någonsin.

Men förutom huvuddragen i samhällsutvecklingen får också Tyskland som kulturland stor uppmärksamhet. Och det är i dessa sammanhang som Norrmans bok fyller sin viktigaste funktion när den lyfter fram en kultur som överlevt alla politiska förlöpningar. Det är två europeiska kulturländer som står författarens hjärta allra närmast. Frankrike med sin förankring i den gamla romerska antiken och Tyskland med sina preferenser till den ännu äldre grekiska perioden. Musikintresset får avgöra när han väljer. Begreppet "Bildungsbürger" utgör Norrmans ideal och det är därför inte svårt att förstå varför han valt att bosätta sig i Berlin. Under förloppets gång hänvisas även till de tyska dagstidningarnas progressiva kultursidor med "Europas främsta litteraturkritiker". Några exempel nämns, men kanske saknar man Frankfurter Rundschau, som är min egen favorit när det gäller hur en tidning bör redigeras.

Vid sidan av Berlin är Düsseldorf och Kassel viktiga konststäder. Norrman nämner dock inte Münster, som nog borde ha nämnts med sin stora skulpturutställning. Den är en parallellföreteelse till Documenta i Kassel och ges i år för fjärde gången. Den Fausttolkning som presenteras i samband med Goetheavsnittet kan nog diskuteras och när det gäller dagens tyska litteratur saknar man ett personligt engagemang hos texten. Här har hänt åtskilligt de allra senaste åren med namn som Juli Zeh, Terezia Mora och Jenny Erpenbeck. Och på tal om tysk teater bör nog en kommande upplaga ändra till det korrekta Volksbühne, när det gäller Frank Castorf.

Ändå är det imponerande hur mycket Karl-Erik Norrman förmått samla i sin i hög grad hanterliga och lättöverskådliga framställning. Där finns många förtroliga tonfall, men det saknas för den skull varken kritiska eller ifrågasättande synpunkter. Det senare gäller inte minst situationen för kvinnorna och barnen, som lämnar en del övrigt att önska. Däremot har avsnitten om mentaliteter som "töntighet" och vad som framställs som masochistiska böjelser och stämningar i folkdjupen en hel del fyndiga poänger. Vad gäller företagsamheten, utbildningspolitiken och de olika politikernas företräden, alltifrån Adenauer till Angela Merkel rymmer Norrmans bok en nyttig, om än komprimerad, repetition av referenskaraktär. Tillfogas kan också att det är en både lättläst och välskriven översikt som väntar den som vill byta ut klichéerna om vårt södra grannland mot mera matnyttiga kunskaper.

Mental kartbok om Tyskland

Karl-Erik Norrmans bok Tyskarna - de skuldtyngda mästarna har åtskilligt att ge den som vill byta ut alla klichéer mot mera matnyttiga kunskaper, skriver Bo-Ingvar Kollberg.