Meningen med journalistik

Det finns artiklar man läser oavsett vad de handlar om, bara för att en viss journalist har skrivit dem. För många som följer konflikten mellan israeler och palestinier är Amira Hass namn en sådan garanti för kvalitet. Tack vare den israeliska dagstidningen Haaretz utmärkta engelskspråkiga nätupplaga har man länge kunnat ta del av hennes artiklar och reportage på Internet, men nu kan man även läsa dem i bokform. Den i dag utgivna Rapport från Ramallah, Amira Hass första bok på svenska, utgörs främst av de dagboksliknande texter om livet på de ockuperade områdena som hon skriver för den italienska tidningen Internazionale.När Amira Hass fick i uppdrag av Haaretz att rapportera från de ockuperade områdena bosatte hon sig först i Gaza och sedan i Ramallah på Västbanken. För henne var det en självklarhet att hon skulle bo i det samhälle som skulle beskriva, trots att det hon gjorde, att som israeliska bosätta sig mitt bland palestinierna, av många inte bara betraktades som dumdristigt utan också som ett politiskt ställningstagande.Fördelen med att ständigt befinna sig i konfliktens epicentrum märks dock tydligt i hennes rapportering som genomsyras av en sällsynt närvaro. En av anledningarna till att Rapport från Ramallah är så läsvärd är att den visar hur ockupationen påverkar varje del av det vardagliga livet på Västbanken och i Gaza. I den kan man läsa om allt det som aldrig berättas i nyhetsrapporteringen, om palestinska barn som lär sig säga "stridsvagn" samtidigt som "pappa" och om fåglarna i flyktinglägret Rafah i Gaza som vant sig vid skottlossningen och inte längre flyger upp ur träden när det brakar löst.Palestiniernas dagliga liv beskriver Amira Hass med det medvetet motsägelsefulla uttrycket "rutinmässig katastrof", och hennes skildring av denna tillvaro är lika skakande som saklig. I Rapport från Ramallah företar hon en skicklig journalistisk balansgång, och lyckas vara full av medkänsla utan att bli sentimental och engagerad utan att hemfalla åt agitation.Boken består dock inte bara av ögonvittnesskildringar och lägesbeskrivningar, utan innehåller också flera kunniga och initierade analyser. Där finns bland annat ett par essäer om fredsprocessen och Israels avspärrningspolitik, samt intervjuer med självmordsbombare och med en israelisk krypskytt ("Tolv år och uppåt är det tillåtet att skjuta dem. Det är vad de säger till oss.").Som man kanske kan förstå är Amira Hass en kontroversiell person i Israel där hon av många betraktas som partisk. Och visst blir det tydligt när man läser Rapport från Ramallah att det är den palestinska och inte den israeliska verkligheten hon beskriver. Men det är också en bok som visar att Amira Hass aldrig väjer för komplexiteten i situationen, förlorar sin professionella distans eller hemfaller åt någon ensidig propaganda. Hon kritiserar det palestinska ledarskapet, uttrycker sin avsky för självmordsbombarna och sin frustration över den antisemitism som ibland döljer sig bakom den legitima Israelkritiken. Och även om hon inte är neutral är hon hela tiden sanningsenlig och trogen sitt uppdrag som journalist, och medborgare. I likhet med många andra som kritiserar den israeliska ockupationen ser hon den som ett reellt hot mot sitt eget folks, israelernas, framtid och hennes eget engagemang är, som hon skriver, ett sätt att "minimera graden av passivt deltagande".Några av de otäcka hatmejl som ständigt flyter in i hennes dator publicerar hon i Rapport från Ramallah, vilket ger läsaren en aning om vilka starka reaktioner hennes artiklar väcker, och vilket personligt och yrkesmässigt mod det krävs för att göra som hon. Men hon berättar också om palestinier som efter att ha träffat henne tvingats ompröva sina fördomar om israelerna.Med sina artiklar och sin blotta närvaro på de palestinska områdena är Amira Hass själv en brygga över den avgrund av hat och misstänksamhet som uppstått mellan folken, och för utländska solidaritetsrörelser är hon, tillsammans med bland andra Gideon Levy, Akiva Eldar och andra journalister på Haaretz, en viktig påminnelse om att Israel är så mycket mer än sina soldater. Det är också ett samhälle med en fredsrörelse vars aktivister med fara för livet demonstrerar mot murbygget och de ständigt expanderande bosättningarna, ståndaktiga Kvinnor i svart som år efter år uttrycker sin tysta avsky för ockupationen, och journalister vars naturliga identifikation med det samhälle de lever i inte låter dem kompromissa med sina journalistiska ideal, vilka måste handla om att stå på de förtrycktas sida mot makten.Rapport från Ramallah känns som meningen med journalistik.